En snäll och nyfiken själ som kände många och hejade på alla. Han var en välkänd profil i Gällivare, efter åren som möbelhandlare, helikopterpilot, och reporter både på Sveriges Radio och Norrbottens-Kuriren. Han var länge en aktiv medlem i Gellivare klubb och Round Table. Han hade enorm kunskap om bygden och människor som levt här, och ett stort intresse för jakt och fiske, visste alltid var de bästa stigarna till sjöar och hjortronställen fanns. Han var också vår pappa.
Pappa var väldigt stolt över oss barn. Han stöttade oss i vått och torrt, han försvarade oss mot bråkstakar, gav oss kloka råd och varma kramar. Han var en fenomenal mentor och uppmuntrade alltid till att våga prova på, att lära sig. Tålmodig och aldrig förmanande, alltid med lärandet i fokus. Det var också en självklarhet för honom att hjälpa utsatta människor och vi har flera minnen av när han hjälpt vilsna själar in i värmen och skjutsat dem hem.
Det bästa Bertil visste var stugan i Akkavaara, där han jagade och fiskade under nästan sextio år. Hans krönikor i Kuriren om olika jakt- och fiskeäventyr var omtyckta och publicerades också som bok, ”Möten i markerna”. Han tog alla tillfällen att ge sig ut till stugan och där mådde han som bäst. Där jagade han med Allan, Nisse, Oskar Kalle och Thomas och många fler. Han utforskade gamla stigar och trampade upp nya över myrar och ströängar. Stugans historia betydde mycket för honom och han hyste stor respekt för dem som bott och gått där före honom.
Han älskade sina jakthundar och skämde bort dem värre än oss barn. Fast då och då fick pappa rensa bilens baksäte från kassettband med Roland Cedermark och annat löst han kastat bakåt på en envist skällande hund medan han ropade ”håll käft bonnhund annars gör jag handskar av dig”.
När pappa inte längre kunde ta sig ut på egen hand, såg hans bröder och vänner till att höra av sig och besöka honom regelbundet. Vi riktar särskilt ett stort tack till Anne, Bengt, Lasse, Thomas och Stig. Pappa höll också kontakten med sin barndomsvän Ola genom hela livet. Vännen Göran tog honom för bara ett par år sedan på en sista helikoptertur ut till stugan i Akkavaara, där han fick sitta ute i solen med ett glas whisky och prata om de sextio åren av jakt, fiske och vänskap som han upplevt därute.
Hans texter blev kortare och kortare, och han skrev på det papper som låg närmast på soffbordet, oavsett om det var ett block, ett kuvert eller en gammal tidning. Till slut blev det bara uppslag till historier, rubriker, namn på potentiella böcker – riktigt bra idéer som någon av oss kanske skriver vidare på en vacker dag. En av de dikter han skrev visar så tydligt vilken humor han ändå hade trots den ganska krassa inställningen till livet:
”Luften av värme dallrande, under stekande sol går jag böjd
På vintern när tänderna skallrade, då var jag inte heller nöjd”
Det sista året bodde Bertil på äldreboendet Enen i Gällivare. Vi passar på att särskilt tacka Kristina och Alfons men där fanns många fina människor som bidrog till att han trivdes så bra.
För exakt ett år sedan, den 16 oktober, dog vår fina pappa på sjukhuset efter att ha tampats med lunginflammation några veckor. Vi hade förstås pratat om hur han ville ha det, men han hade själv glömt bort något som vi mindes – en annan gammal dikt som pappa skrivit till en jaktkamrat, om en jägares begravning.
Under älgjakten nu i september samlades därför vi barn och jaktlaget i Akkavaara och följde pappas önskan att bli strödd över gamla jaktmarker. Nu är han där han vill vara, där han kan tända sin pipa och med sin fundersamma blick se ut över Sjaunja, bedöma vädret och jaktens förutsättningar. Doften av Greve Hamiltons tobak kommer alltid att vara med oss liksom arvet av pappas medmänsklighet, nyfikenhet och äventyr som lever vidare i minnen och historier.
Vi saknar honom väldigt.
Bertil Wargs dikt:
”På kvällen i kojan vid tillyxat bord, sorgsna de såg in i glöden, å mindes kamratens sista ord, vid bädden där han låg för döden.
”När bleknat min den har kinden, å jag inte finns i livet mer, strö då min aska för vinden – gör det kamrater – jag ber.
Sprid den kära vänner, över marker jag aldrig återser, sprid den så att även hunden känner att jag åter jagar med er.
Låt mig få vila i evighet i älskade markers lövade sal, lyssna till drevet, det bästa jag vet – när det klingande går över berg å dal.”
När jakten åter var inne, askan till skogen de bar, de spred den å kände i sinne, att han var med dem som i forna dar.
I skenet från eldens flammande bål, de ristade hans namn i barken – jägarna höjde sina bägare till skål – och slog dem till vännen på marken ...”