Han kom under sitt liv att följa järnvägen. Han föddes i Bollnäs, en viktig järnvägsort där SJ hade en av sina huvudverkstäder och där hans far var anställd. När pappa fick en tjänst vid huvudverkstaden i Notviken gick flyttlasset till Luleå. Ungdomsårens sommarferier tillbringades som sommarjobbare i den stora verkstaden. Det gav närkontakt med järnvägen och järnvägstrafiken, inte minst med de kraftfulla loken och de klassiska vagnarna från Malmbanan.
Järnvägen skulle dock inte bli hans yrkesval. Efter studentexamen bar det av till Göteborg och Chalmers och med civilingenjörsexamen väntade en anställning vid dåvarande Norrbottens Järnverk på Svartön i Luleå. NJA och senare SSAB blev Bertil Perssons arbetsgivare under alla yrkesåren. Han hade olika chefsposter och styrde över division koksverk innan pension. När han anställdes vid NJA hade det stora järnverket bara en civilingenjör, med Bertil blev det två och sedan skulle det bli många fler. De tekniska kunskaperna kompletterade Bertil med en examen i ekonomi vid Umeå universitet.
Trots att metallurgi, valsverk och koksverk fyllde arbetsdagen var det järnvägen som kvarstod som det stora intresset. Redan i tidigt 1980-tal hade Bertil Persson ett färdigt förslag till ett järnvägsmuseum i Luleå. Det skulle framför allt berätta om Malmbanans historia. Han hade bevakat det som fanns kvar av den gamla Malmbanan och hade inventerat gamla malmvagnar som stod avställda här och där på sidospåren, så det fanns mycket att fylla ett kommande museum med.
1982 bildade ett tiotal järnvägsintresserade föreningen Malmbanans Vänner och nu fanns en organisation bakom ett museiprojekt. Bertil blev ordförande och fanns på denna post i många år framåt. Han hade då redan forskat om och författat en bok om Norrbottens enda privata järnvägsföretag, Gammelstad-Karlsvikshyttans Järnväg. Det var i denna bok som den omfattande nazityska verksamheten i Luleå under krigsåren för första gången nådde allmänheten.
Resterna av det som varit Gammelstad-Karlsvikshyttans Järnväg blev basen för museet. Detta järnvägsbolag hade blivit kommunalt och kommunledningen med Sven Köhler i spetsen ställde sig positiv till att rälslägga den gamla banvallen till Karlsvik, som senare fick bangård, stationshuset från Koskullskulle och inte minst två stora hallar för utställning av lok och vagnar.
Bertil Persson brann för museet och stod i ständig kontakt med samhällsinstitutioner, företag och myndigheter, som bistod i arbetet med det växande museet. Även Europeiska unionen öppnade börsen när den nya, stora utställningshallen skulle byggas.
Vi som var med från början imponerades av Bertils drivkraft och kunnande. Utan honom hade det inte blivit det järnvägsmuseum i Karlsvik som nu är Sveriges näst största efter det statliga Järnvägsmuseet i Gävle. I Karlsvik finns den unika kompletta utvecklingskedjan av malmvagnar, från 1886 till dagens malmtåg.
Malmbanan har betytt och betyder så mycket för Norrbotten. Bertil Persson insåg hur viktigt det var att ta tillvara denna transportleds historia och det är hans förtjänst att den nu finns bevarad och på rätt ställe: i Norrbotten.