En kulturprofil har lämnat oss. Lördagen den 26 september fick idrotts- och kulturprofilen Bengt Johansson hembud. Han hade då en månad kvar till sin 85-årsdag och kunde se tillbaka på ett långt och rikt liv med idrott, musik och lokalhistoria som huvudintressen. Han var även en samlare av stora mått.
Det hela började i ett småbrukarhem i Långnäs 1935 och Bengt fick tidigt börja hjälpa sina föräldrar Leo och Hulda med allt som hörde till ett dåtida jordbruk. Hans håg stod dock inte till jorden, i stället utbildade han sig till slöjdlärare i slutet av 1950- och början av 1960-talet. Samtidigt satsade han också på en karriär som fri idrottare, främst i slägga, sannolikt står sig hans 58,03 ännu som distriktsrekord i Norrbotten. Han berättade en gång att han var uttagen till Finnkampen i Helsingfors. Som svar på frågan hur det gick, svarade han att det gick inte alls – han var ju tvungen stanna hemma och hjälpa till med skörden.
Bengts musikintresse började sannolikt tidigt och han var verksam både i Alviks manskör och blandade kör under många år. Dessutom sjöng han barbershop med likasinnade. Bland annat deltog han i minnesvärda musikresor till Irland och svenskbygderna i Amerika. Han spelade också flera instrument som cello, fiol och gitarr. Ibland brukade Bengt uppträda för gamla på äldreboenden och då kunde han förnöja publiken med spel på såg.
Hans historieintresse väcktes tidigt och han hade ett livslångt över allt som rörde Finska kriget 1808-09. Under många år insamlade han och dokumenterade muntlig tradition om denna händelse. En annan stor insats som Bengt utförde på det lokalhistoriska området, var att med bandspelare intervjua äldre personer i hembygden och att skriftligt dokumentera byggnader och dess möblering så långt mannaminne förmådde bära. Värdet av denna dokumentation blir bara större med åren.
Dessutom var Bengt en samlare av stora mått, både av ord och föremål. Så länge han förmådde brukade han nedteckna gamla dialektord och betydelsen av dessa. Alviks fäbodplats var ett annat av hans skötebarn, där han tillsammans med andra eldsjälar i Alvik-Långnäs hembygdsförening återskapade en del av bygdens största fäbodplats. Bengt var också under ett antal år ordförande i sistnämnda förening. Han var även verksam i Nederluleå Hembygdsförening och Lulebygdens Forskarförening samt utsågs 2005 till stipendiat i Julius Sundströms Minnesfond. Bengt var dessutom unik på det viset att han aldrig talade illa om någon. I stället hade han alltid ett gott ord att säga om sina medmänniskor.
Många gånger har jag liksom andra njutit av Bengts gästfrihet och druckit te i hans kök samt diskuterat historiska problem eller beskådat han nyförvärv till samlingarna. De sista åren svek väl minnet ibland, men han var alltid glad för besök och när corona lade hinder i vägen för detta så fanns ju telefon. Nu är det slut och Bengts dagsverke är till ända, men hans minne och livsverk lever kvar. Förhoppningsvis framtida forskare till fromma!
För vänner och bekanta
Anders Sandström