Min älskade svägerska Annica gick för snart ett år sedan bort efter en väldigt kort sjukdom. De här raderna är sena men varken ord eller energi har kommit till mig tidigare.
Snygg och smart, tänkte jag för snart tjugo år sedan då vi träffades första gången och det omdömet har jag aldrig ändrat. Vi diskuterade massor under åren och alldeles för ofta gällde det männens oförmåga i allmänhet och min i synnerhet. Här höll Annica aldrig tillbaka utan såg det som sin plikt och skyldighet att hålla mig kort vid varje försök som jag svävade ut, och det blev genom åren ganska ofta. Jag gjorde mitt bästa för att kontra men det är nog bara att erkänna att i bästa fall blev det oavgjort. Det fina var att vid de tillfällen som livet körde ihop sig på rikt’ så var Annica den första att ringa och erbjuda sin oavkortade uppmärksamhet och stöttning. Där fanns det aldrig någon tvekan.
När jag nu med stora umbäranden läser våra gamla sms så slår det mig att mellan de skämtsamma gliringarna så har vi en kärleksfull dialog och just då känns saknaden olidlig.
Annica hade en bredd som var svår att hänga med i. Hon kunde klippa gräs på morgonen i stora stövlar, plocka hjortron med sin pappa efter lunch och hinna sylta innan det var dags att dricka en Cosmopolitan i baren på kvällen. Allt detta utfördes med en enkelhet som alltid imponerade. Hon hade en lång akademisk utbildning med olika framgångsrika jobb som följd men för mig var hennes styrka att hon var så mycket mer än sitt CV. Inte minst var hon en riktig tigermamma, och då menar jag en riktig. I ärlighetens namn så var hon lite så med hela sin närhet. Själv kunde hon undslippa sig lite irritation ibland och när jag då fyllde i så fick jag alltid ordentligt runt skallen. Det tog ett tag att lära sig men kritik till hennes nära var endast förbehållet henne själv och idag ler jag åt hennes lojalitet.
Det är med stolthet jag konstaterar att många i omgivningen allt ifrån hennes studenter till jobbarkompisar och vänner har till mig uttryckt sin sorg och saknad över hennes bortgång. Vi tilltalade ofta varandra som favoritsvåger och -svägerska. Eftersom vi bara hade en vardera så var utgången ganska given. Jag vill ändå passa på att säga att Annica var min favoritsvägerska.
För mig är Annica oerhört saknad men aldrig glömd.