Vår pappa, Åke Andersson, har vandrat vidare efter ett långt liv.
Pappa var uppväxt i Övertorneå som enda sonen bland tio syskon. Hans far August var bland annat predikant och modern Hulda småskollärarinna. Själv utbildade han sig till polis och var yrkesverksam redan på 1950-talet då han träffade Hjördis, vår mamma. Tillsammans fick de oss, tre döttrar, och i dag omfattas familjen även av sju barnbarn och två barnbarnsbarn.
Pappa har bott i samma trakt i hela sitt liv, Tornedalen var den bästa platsen på jorden tyckte han. Huset som blev vårt barndomshem byggdes bara några hundra meter från hans föräldrahem.
Pappa var duktig på skidskytte och simning, något han utövade tillsammans med sina kollegor. En gång tog han hem ett SM-guld i skidskytte tillsammans med ett starkt polislag från Norrbotten.
Han älskade skogen och naturen och älgjakten varje höst var för honom årets höjdpunkt. Tillsammans med sina jaktkamrater upplevde han en värdefull gemenskap.
Svensk historia och släktforskning var också stora intressen för honom.
Pappa hade berättandets förmåga och kunde återge många dråpliga händelser från sitt yrkesliv. Det var en fröjd att lyssna.
Till exempel fick vi höra om när han å tjänstens vägnar under 1960-talet ryckte ut ensam till Hedenäset för att stävja ett bråk på en festplats.
Den värsta bråkstaken – som var rejält rund under fötterna – greps av pappa men det uppstod huvudbry när den besvärlige skulle fraktas till arresten i Övertorneå för att sova ruset av sig. Pappa hade ju ingen kollega som kunde hjälpa honom!
Det ville sig inte bättre än att han ensam sattes att skjutsa bråkstaken i polisbilen. Det var en sträcka på 17 km in till polisstationen.
Någon arrest fanns ju inte i bilen så pappa löste det genom att placera den gripne i passagerarsätet. Med vänster hand på ratten och med höger hand i ett stadigt grepp om mannens arm körde pappa mot Övertorneå.
Det gick bra och pappa kunde leverera passageraren till kollegorna som väntade på stationen.
Den här historien säger en del om hur det var att leva på 1960-talet, men kanske också något om hur respekterad pappa var i sin yrkesroll. När han pekade med hela handen var det ingen idé att protestera. Han utförde sitt uppdrag med mänsklig värme och med stöd i lagen.
Han gillade ordning och reda och var inte rädd för att säga ifrån om han upplevde orättvisor.
Efter en lång tids sjukdom gick han bort, 91 år gammal.
Sista tiden bodde han på Särkivaaragården där han fick god omvårdnad.
Vi minns vår pappa med värme.