Värkstaden blev räddningen

Stämningen är gemytlig, några kvinnor och en man småpratar glatt och tar sig fika, den här gången förstärkt med alkoholfri glögg och pepparkakor. Platsen där de samlas är FUB-lokalen på Malmsuddsvägen och även om det inte syns utåt är de här av samma skäl, alla har de smärta av olika slag.
– När vi samlas är det en helig tid, i Värkstaden hittar jag livskvalitet, säger Ingela Malmgren som sitter i en grupp med fem kvinnor som utåt sett verkar vara glada och pigga vänninnor och det är de också efter alla år som de träffats i Värkstaden.
Syns inte
Åsa Heedman och Brittis Lindén sköter om köket, det vill säga fixar fikat till träffarna. Ingela Malmgren, Carina Strömbäck och Ann-Christin Segerlund är samtalsledare.
Gruppen träffas även de veckor som det inte är möte bland annat för att planera för den närmaste tiden och just nu planerar de inför våren. Det som inte syns utåt är att de alla har smärta, en smärta som inte går över och som totalt förändrat deras liv.
– Hade inte Värkstaden funnits vet jag inte vad jag hade gjort, antagligen tjatat ihjäl min man, säger Carina Strömbäck.
De flesta har varit med redan från starten 2003.
– Vi kan helt enkelt inte sluta och så vill vi hjälpa de nya som kommer till verksamheten, säger Ingela.
Bara det att kunna komma hit och inte bli ifrågasatt av oförstående vänner och arbetskamrater är fantastiskt, säger Ingela. Just det att bli ifrågasatt när smärta och sjukdom inte syns utanpå är något som de alla råkat ut för.
Humor
- Till de som säger något brukar jag säga att du har inte gått i mina galoscher, säger Ylva och slår sig ner vid bordet.
Hon är ganska ny i gruppen och är praktikant här nu. Alla är ense om att här får de bekräftelse, stöttning av varandra och kan diskutera på ett helt annat sätt.
Kan skratta idag
– Nu kan vi se på det här med humor också, vi kan till och med skratta, vi har fått självkänsla, men i början är det inte så.
– Just då känner man att livet är raserat, man vågar knappt gå ut och när inget syns utanpå känns det som att människor inte tror på en säger en av tjejerna.
– Nu har vi lärt oss acceptera dem vi är, vi är inte ensamma och vi tycker bättre om oss själva, det är de alla ense om.
– Vi kan inte bli bättre men här har jag lärt mig det kan göra, avslutar Åsa.