Jag har kvar hans journaler, med anteckningar i marginalen:
– Jag minns gamla tider, med barnen på cykel, på väg till stadens oas, Udden!
– Jag blir glad, bara av att jag ser Dig! – (Så borde vi alla hälsa varandra, patienter och läkare).
Låt oss, som Thure, glädjas över Luleå med rim, reson och romantik!
Till Luleå, min älskade stad
Det finns en stad jag älskar mer än andra,
Den staden är mitt kära Luleå.
Att bland dess människor, på dess gator vandra,
ett privilegium för mig att få.
Du är den skönaste av diamanter,
en pärla ibland svenska städers rad.
Visst har du också dina mörka kanter,
men inte värre än nån annan stad.
Se Skurholmsvikens blåa, klara vatten,
se Bergnäsbron som över älven går,
och när jag nalkas Luleå på natten,
stark lyckokänsla då mitt hjärta når.
Du är en brud i sköna bröllopskläder,
den vackraste i hela Sveriges land.
I vinterskrud, i ljuvligt sommar väder,
vid dig jag knuten är med starka band.
Du blev för mig min trygghet här i livet,
När ung jag kom till vårat NJA.
Visst var det tungt och smutsigt, det är givet,
men det är grunden att jag har det bra.
I tanken vänder jag tillbaks till åren,
den ljuva tid, då mina barn var små,
ur ögonvrån jag torkar glädjetåren,
en större gåva kan jag aldrig få.
Inom Din gräns Du har oaser sköna.
Till Gyltsauddens stigar tanken går.
Med fågelsång och mattor sommargröna,
där vinden fylld av häggens doft mig når.
Din skärgård har gjort mången helt betagen,
Och trolska öar och sitt Klubbviksbad.
I solvarm sand där dyrkas sommardagen
av ung som gammal från vår vackra stad.
För mig du är det käraste i världen,
mitt Luleå vid Bottenvikens strand,
må lycka, välgång följa dig på färden.
Jag älskar dig mitt ljuva Samarkand.
Till sist en önskan går till våra fäder,
att dom skall styra dig med varsam hand,
att du förblir den finaste av städer,
i vårat Sverige, dyra fosterland!