SÅ HÄR ÄR det då:
170 dagar kvar till midsommar.
Bara.
Det är ju en klackspark. Och detta 2011 innebär ju också att det bara är 143 år kvar för mig innan jag fyller 200. Ingenting alls att oroa sig för, med andra ord. Bara att åka vidare.
INTE SEDAN JAG lärde mig att försvara mig har jag egentligen avlagt några nyårslöften och inte nu senast heller, men om jag ändå skulle göra det så skulle de formuleras - så här:
"Jag lovar att jag ska fortsätta att vara lika tjurig och motvilligt beredd till kompromisser som jag har varit i hela mitt vuxna liv; ifrågasättande och misstänksam gentemot auktoriteter och myndigheter; att fortsätta att vara en så god medmänniska som rimligtvis möjligt är samt en lika god vän till mina vänner, som de är till mig. Detta lovar jag härmed - högtidligt".
Men tänk på det här - nu: I det stora hela har vi det ju så in i helvete oförskämt bra, i dessa våra liv, här i norra Europa. Åtminstone de allra flesta av oss (majoriteten, alltså).
Och jag är helt allvarlig nu och på intet vis alls ironisk heller. När jag gör mitt bästa för att ta mig omkring på gatorna i Luleå, med den rullstol som jag alltid måste förlita mig på när jag befinner mig utomhus, så möts jag - faktiskt ständigt - av sympati, vänlighet och hjälpsamhet.
När jag slirar fast i någon tröskel, någon dörröppning, i någon grubba ute på någon sämre skrapad gata eller på någon övergångsplats (och allt detta bara gör man, vintertid hela tiden) så rycker alltid någon och oftast för mig helt okänd person, ut för att hjälpa till.
Jag svämmar vid dessa tillfällen över av tacksamhet. Det har hänt att jag har fått tårar i ögonen.
VID ENDAST NÅGRA få tillfällen; bägge två inne på lokaler och med fyllan stadigt och djupt impregnerad i de mentala olycksfall som det handlade om, har jag utsatts för den sortens dumskallarnas sammansvärjning som resulterat i enfaldiga fyllefrågor som "tror du att folk ska tycka synd om dej när du har protesen synlig?" och annat Nobelpriskvalificerande.
Men de är undantagen som bekräftar regeln. Dikeskörningar kan man aldrig helt och hållet gardera sig mot. Så är det.
Men bra har vi det. I det stora och det hela.
JAG HOPPAS ATT den gångna helgens tudelade tyska TV-serie Buddenbrooks, efter Thomas Manns berömda roman (starkt medskyldig till att han tilldelades Nobelpriset i litteratur), fick åtminstone någon uppmärksamhet av tv-tittarna. Fast det är nog i alla fall så att jag betvivlar det.
Lite aviga sändningstider; tidigt på kvällen, kanske bidrog. Och så var det ju tyskt; aldrig några publikmagneter, trist nog. Men Buddenbrooks var helt fantastiskt bra. Berättelsen om köpmannasläktens uppgång, fall och många mänskliga tragedier, var levande och häftigt skildrad, med stark kolorit och känsla för det sena 1800-talets och det tidiga 1900-talets Lübeck, med sina biedermeier-borgerliga korsvirkeshus och kullerstensbelagda gator.
Och bra spelat. Genomgående. Jag skulle kunna föreslå att det kan vara läge för en repris - till sommaren, förslagsvis?
OCH VISST ÄR det väl för sorgligt att Per Oscarsson och hans hustru med övervägande stor säkerhet blev lågornas rov, när deras hus utanför Skara brann ner i nyårshelgen.
Per Oscarsson var en av våra riktigt stora skådespelare; förutom allt fint, personligt och äkta minnesvärt som han gjorde i Sverige (den varje julafton visade Kan du vissla Johanna?, den djupt älskade tv-serien om poliserna i Strömstad och allt det andra), så hade han ju en internationell karriär på 60-talet och spelade oförglömligt i Henning Carlsens Svält, samt i filmer av Sam Peckinpah och Anthony Mann.
OCH ÄVEN DEN kärleksfulla katten Malin tar sig vidare, in i 2011. Allt väl även där.
För Äventyret bara fortsätter.