ÄR SAMTLIGA HELT och hållet medvetna om att vad som helst kan inträffa på lördag?
Exakt, Vad. Som. Helst. Det är bara att skyndsamt försätta sig själv i åtminstone mental beredskap.
Jag menar förstås Melodifestivalen, som rasslar i gång sin sex helger långa verksamhet då och redan denna första och inledande helg drabbar verksamheten oss med den ena av de två Dark Horses som årets upplaga innehåller:
Thorsten Flinck - som förslagsvis skulle kunna fylla sitt visitkort med titlar som skådespelare, musiker, regissör, tjänstgörande galenpanna, 1 maj-talare och en hel del annat också.
Han ska ju vara med i sammanhanget; jag vet inte vad han ska sjunga, men har Christer Björkman och övriga schlager-cahoots alls övervägt möjligheten av att han (åtminstone teoretiskt) faktiskt kan vinna och därmed bli den man som ska representera oss i Azjerbadjan?
I sådana fall: bör vi beakta möjligheten av ett nära förestående krigstillstånd. Med Thorsten Flinck på främmande mark bör åtminstone stridsberedskapen höjas. Ordentligt.
MEN FÖRST SKA alltså han (och vi) ta oss igenom den första deltävlingen, nu på lördag. Det är ju direktsändning och alla inblandade bör absolut vrida på högsta möjliga larmberedskap. Skarpt läge, typ hela tiden.
Thorsten Flinck har ju absolut en viss likhet med en osäkrad handgranat och har en mängd historier i omlopp omkring sig själv, som jag i vissa fall vet att de är sanna och i andra fall helt enkelt utgår från att de är det.
Exempelvis är Thorsten Flinck och taxiresor inte någon automatiskt bra kombination. För snart 15 år sedan var det teaterbiennal i Luleå och Thorsten var inbjuden att medverka, med sin utomordentligt värdefulla uppsättning av Arthur Millers mästerverk En handelsresandes död; med Claes Månsson och Mikael Persbrandt lysande i några av rollerna.
Ensemblen tog sig hit med flyg. Men Thorsten var flygrädd och skulle ta tåget. Men missade det och steg då, handlingskraftigt, in i en taxi i Stockholm och sa:
- Norrbottensteatern. I Luleå.
När de så småningom anlände till den angivna destinationen hade taxametern tickat fram till den obönhörliga slutsumman av - omkring 16.000 kronor.
Thorsten Flinck hade inte några sådana summor på sig, utan begärde ett kvitto och stegade in på biennalens kansli och meddelade där:
- Hej - jag har åkt taxi hit, kan ni fixa betalningen?
Det kunde definitivt inte teaterbiennalen. Utan förklarade för Thorsten att det kunde han bara fetglömma.
Taxiräkningen förblev obetald och kan vara det ännu den dag som i dag är.
LÄTT OBERÄKNELIG OCH garanterat excentrisk, som sagt var. Men när han samarbetar med den excellente gitarristen Kenny Håkansson så brukar han vara korrekt och sjunga kraftfullt och bra.
Den 14 mars kommer de två till Lärkans aula i Luleå för ett framträdande och det kan riskera att bli hur bra som helst. Eller - hur dåligt som helst. Det beror helt och hållet på subjektets för handen varande dagsform (när han skulle uppträda på Luleåkalaset för några år sedan var han omkring en och en halv timme försenad och befinnande sig i ... en viss obeslutsam
form ... men han sjöng ... i alla fall ...).
Men först är det ändå Melodifestivalen, nu på lördag. Och sedan vi varit med om Thorsten Flinck så har vi i ett senare program att begrunda den minst sagt självöverskattande författaren Björn Ranelid, förmodligen iförd densamma närmast outhärdliga solbränna som man nästan fick titta bort för att palla med, som i lördagens Skavlan.
Man undrar ju: kan han alls sjunga? Fast å andra sidan: det är det ju långt ifrån alla som medverkat som kan. Bara en petitess. Och tänk om Ranelid vinner då ..?
DET HÄR KAN ju faktiskt bli hur bra som helst, när jag tänker närmare på saken.
JAG SKA KOLLA med katten Malin om hon vill titta. Man vet ju aldrig.
Nu går äventyret bara ABSOLUT vidare!