SOM SKÅDESPELAREN Allan Edwall så jovialiskt formulerade sig, när han vid en intervju blev tillfrågad om vad han sysslade med när han inte arbetade?
- Då arbetar jag med något annat, svarade Edwall. Fryntligt. Fyndigt.
Det är just så där träffsäkert man faktiskt har en viss rätt att begära att skådespelare ska formulera sig. Jag intervjuade själv en gång för väldigt länge sedan Allan Edwall och vi höll på i flera timmar, det var en oavbruten glädje och en stor upplevelse också.
Det var helt möjligt på den tiden. Nu för tiden har i princip "alla" skådespelare (och musiker, författare och övriga personer inom nöjes- och kulturbranschen) personer som sköter deras kontakter med massmedia och då blir det sällan längre intervjuer än en halvtimme. Om ens det.
Jag har också intervjuat (om vi enbart håller oss till svenska skådespelare) Jarl Kulle, Ernst-Hugo Järegård, Harriet Andersson, Margaretha Krook, Sven Wollter, Sven Bertil Taube, Mikael Persbrandt, Claes Månsson, Peter Dalle, Ulla Skoog, Lena Endre, Stefan Sauk, Torsten Flinck, Hans Alfredson, Jan Malmsjö, Thommy Berggren, Erland Josephson, Frej Lindqvist, Börje Ahlstedt, Bibi Andersson, Max von Sydow (som numera aldrig ställer upp för media, på order av sin nya franska fru), Tuva Novotny, med väldigt många flera. Och det har aldrig varit några som helst problem, snarare tvärtom.
SAMT OCKSÅ DEN nyligen så tragiskt avlidne Per Oscarsson. Med honom var det som så att det inte riktigt fungerade med att försöka styra honom med olika frågor. Oscarsson svarade i och för sig vänligt. Men mera sällan på det man frågat om. I stället på vad som helst. Det blev bra i alla fall. Och garanterat underhållande. Fast det gällde förstås att verkligen hänga med.
Vid ett tillfälle i intervjun med Oscarsson bröt han av och sade fundersamt, samtidigt som han våldsamt rev sig i det fritt fladdrande vita håret:
- Ja, det här måste ju faktiskt bli en avvägningsfråga. Mellan mig och mig.
Bra verbaliserat. Och alldeles minnesvärt. En smärre "skådespelarklassiker".
JAG HAR, FÖRSIKTIGT beräknat, utsatt mig för dryga tusentalet konserter och musikupplevelser. Främst under drygt tre decennier som recensent, men då och då även privat.
Hörseln är utmärkt. Ändå så finns det låtar som jag, helt enkelt, inte uppfattar nästan någonting av. Och man kan ju undra varför?
Exempelvis Septembers rätt färska version av Mikrofonkåt, som spelas säkert 10-15 gånger dagligen (känns det i alla fall som) i radions olika kanaler (jag har radion på, någonstans, dygnet runt). Vad i h-e är det hon sjunger efter "ja, jag rimmar på.."? JAG HÖR DET INTE; har haft huvudet inne i radion, ändå - ingenting.
Lite frustrerande, kan man lätt säga. Hjälp, någon..?
Detsamma gäller (och har alltid gällt) för Nirvanas gamla Smells Like Teen Spirit och för Led Zeppelins ännu äldre Misty Mountain Hop. Jag har säkert hört dem en miljon gånger. Vet ändå inte riktigt vad Kurt Cobain och Robert Plant egentligen sjunger om. Pinsamt eller?
Och varför sjunger Nicki Minaj om och om och om och OM IGEN orden "gulla, gulla, gulla" i en av sina hip hop-låtar (det låter åtminstone som om hon gör det)?
Det här börjar ju bli lite jobbigt ... Livet är hårt, för de hårda.
TILL SIST VILL jag bara få uttrycka min verkliga sorg och saknad över gamle kompisen och kollegan Lars- Erik "Ozcar" Fredrikssons, för mig fullständigt oväntade död, som drabbade mig som en spark i skrevet när jag bläddrade igenom tidningen i går.
Cancer. Död vid 49 år. Precis samma ålder och sjukdom som en annan gammal kollega, Hasse Häll, försvann i för tiotalet år sedan.
Vi ses, compadres. Hej i er himmel!
KATTEN MALIN CHARMAR energiskt alla hon kommer i kontakt med. Obevekligen. Fast några har hon faktiskt också kissat på...
Då tänker man verkligen att: Äventyret Går Vidare.