JAG TÄNKTE SKRIVA lite elakheter om årets, i mitt tycke, rätt tveksamma urval av Sommarpratare i radions P 1. Och det kommer, lite längre fram i texten. Men först något riktigt tråkigt för - "The Big Man" har, 69 år gammal, lämnat denna världen och blåser nu sin sax i The Great Gig In The Sky.
Alltså: Clarence Clemons, mångårig medlem i Bruce Springsteens E Street Band, dog i helgen av en stroke. Han har haft massor med problem med sina knän och höfter och föreföll som allmänt sliten, men det var ändå inte alltför länge sedan han förekom på scenen med sin sax. Innan stroken slog till.
Clemons, som tidvis hade sitt eget band The Red Bank Rockers som ett sidoprojekt och som hade spelat med såväl hippie-legenderna Grateful Dead som med den yngre och extroverta Lady Gaga, var själva den jättelika själen i E Street Band och den klippa som Springsteen lutade sig mot (bokstavligen, på omslaget till Born To Run, 1975).
Han var tidigare gift med svenskan Christina Sandgren som han hade ett barn med. Och han förekom också i både filmer och tv-serier, som bland annat The Wire.
2008 avled organisten Danny Federici och det är nog ingen avancerad gissning att E Street Band nu är ett avslutat kapitel. Det blir nog en alltför omöjlig uppgift att försöka ersätta Clarence Clemons.
Jag har haft lyckan att närvara vid en del totalt klassiska Springsteen-konserter i Sverige och hoppas fromt att jag aldrig ska tillåtas att glömma dem. 1981 på Isstadion i Stockholm och 1985 på Ullevi i Göteborg; det var efter de två konserterna som Ullevi fick stängas, för ombyggnad och förstärkning.
Springsteen gjorde fyra timmar långa konserter den här tiden och Clarence Clemons fick, bokstavligen, tiden att stå stilla när han formulerade sina väldiga sax-solon.
Härom kvällen plockade jag alltså fram Jungleland och lät minnena befolka det mörka rummet, när "The Big Man" Clemons (han fick det namnet när han en synnerligen stormig kväll på 70-talet gjorde entré på klubben The Stone Pony i New Jersey och kom in med dörr och allt, när han öppnade den) blåste om kärlek, längtan och desperation i nattens neonblänkande New York.
En av de stora musikaliska hjältarna har vandrat vidare. R.I.P.
DET TILL SYNES outslitliga radioprogrammet Sommar börjar sändas ut i etern från och med 25 juni, midsommardagen, till och med 21 augusti. Då har 58 personer pratat.
Programchefen Bibi Rödöö har ansvarat för urvalet av Sommarpratare i 15 år. Och borde nog tänka på att skicka stafettpinnen vidare nu.
För brinner jag av längtan att ratta in P 1 de dagar när Mark Levengood (hans "charmigt pikanta" finlandssvenska är jag numera så genuint allergisk mot att jag drabbas av dödlig svindel), "Babben" Larsson (hennes patenterade gotländska likaså) och Kjerstin Dellert (jag har lite mycket svårt att glömma när hon överlägset skrämde en ung liten fotograf halvt från vettet vid en konsert i Mjölkuddskyrkan för några decennier sedan) pratar? Nej, verkligen inte.
Och jag tycker nog att jag hänger med ganska bra, men vem i hela h-e är egentligen skådespelaren Olof Wretling, skådespelerskan Ceciia Forss, skådespelaren/studenten Ubah Musse och jägmästaren Carl-Gustaf Wachtmeister som också valts ut till de här förtroendeuppdragen?
En enda norrbottning kom med; LKAB-chefen Lars-Eric Aaro, och han är väl bra (han friserar sig i alla fall på samma salong som undertecknad...).
OK: det finns några som jag ska försöka lyssna på: Leif GW Persson, Torgny Lindgren, Maria Wetterstrand, Freddie Wadling, Dilsa Demirbag-Sten, Ulf Brunnberg, Sara Stridsberg, Patrik Sjöberg (fast han är ju rätt "utpratad" vid det här laget), Leif Mannerström, Cecilia Uddén och Ghita Norby.
Men varför inte engagera Staffan Westerberg, Robert Aschberg eller Ella Lemhagen? Man undrar...
OCH DET GÖR katten Malin också. Svårt och mycket.
Och förresten: TREVLIG MIDSOMMAR!
Tvärsigenom - går ju ändå Äventyret vidare.