JAHA, DET VAR några tusen färre än förr som hade tagit på sig Kalasbyxorna i år. När Kalajset i Luleå fyllde ett decennium och allt.
Och: ?
Min alldeles privata mening var att det här jubileumskalaset var det trevligaste. Kanske någonsin, till och med.
Inte ens en tendens till en fight, någonsin eller någonstans. Och var alla de där söndersupna jättebebisarna, med jeansen gällivarehängande nere vid knäna och röststyrkor som brölade fram gutturala avgrundsljud samtidigt som de tryckte in mosbrickor med korv och extra dressing (mycket viktigt! glöm aldrig det!) i sina spritsvullna ansikten, som vacklade omkring på Storgatan förr i tiden men inte gör det nu, har tagit vägen vet jag ingenting om. Men jag har inte direkt någon svårare abstinens efter att få träffa dem igen.
JAG FULLSTÄNDIGT PRUTTAR i om det luktade gammal fylla. Jag rullades omkring en hel del och kände knappt ens doften av färsk fylla. Jag såg tre tjejer som hade tagit tillfällig sovpaus i grässlänten bakom Domkyrkan, men de störde ingen.
När jag skulle hem under natten mellan lördag och söndag och satt i en timme (yes!) och väntade på färdtjänst utanför ett av de större hotellen på Storgatan, så var det en yngre gentleman som vek ihop jeansjackan till en huvudkudde samt lade sig och sov. I närheten av backen ner mot gamla biblioteket.
En tjej var fram och försökte kommunicera med honom. Föga kontakt uppstod, varvid hon då valde att lägga sig intill honom i stället.
JAG VAR PÅ Kalaset i jobbet fredag-lördag och alldeles frivilligt i torsdags kväll, då bland annat för att se The Glorias; tjejgänget från Boden som har återgett mig hoppet om rock’n’roll, och jag hade det (nästan) hela tiden bara trevligt. Såg (oftast) bra musik, träffade och umgicks med enbart bra människor, upplevde samarbetsvilligt och bra väder samt skjutsades, utan några som helst besvär (jag behövde inte ens fråga, alla anmälde sig helt frivilligt) omkring dit jag skulle i rullstolen också.
Men innan det här har förvandlats till en fullständigt panegyrisk hyllning till Kalaset, som de ansvariga kan få köpa av mig, så kommer jag nu med en del kritik också:
1: Så direkt handikappanpassat var det ju inte. Alls. Det var långt ifrån bara jag som befann mig i rullstol men i exempelvis Bluestältet, som generellt hört hade det allra bästa utbudet, fanns det inte ens en tillstymmelse till ens en mindre ramp. Och likadant var det vid de andra scenerna.
Det resulterade i att man oftast inte. såg. någonting. alls. Men hörde bra - var det inga problem alls med. Det kan verkligen försäkras.
Det hade byggts upp små kullar med sand kring kablarna som låg på gatorna lite överallt och man hade kunnat göra likadant vid trottoarkanterna till öltältens entréer. Så att de hade blivit något mera tillgängliga.
2: Och den uppenbara kartellbildningen, kring mat och dryck. ALL mat (med få undantag) kostade endera 70 eller 75 kronor. Överallt. OK: undantag för vanlig simpel varm korv med bröd men annars så: rubbet.
Och att ta 60 för en en liten plastflaska med starköl är ingenting annat än rån på öppen gata.
3: Kort. ALLA som har något att sälja inne på Kalasområdet bör tvingas att ha kortläsare. Hallå: DET ÄR 2012 nu; nästa gång är det 2013. Ändå är det många som (av ren administrativ slöhet?) har skyltar med "vi tar inte kort - endast kontant betalning".
RAKT ÅT HELVETE med det. På exempelvis Storsjöyran i Östersund finns det inte ens en korvgubbe som inte tar kort. Lär av det!
4: Prisnivån - är alldeles för hög. Uppåt 600 kronor för EN kväll för en vuxen och någon hundring mindre för ungdomar, är återigen ett solklart exempel på rån på öppen gata. Så: sänk här!
5: Skicka ordningsvakterna på hyfsträning. Inte alla, men några, som han som någon enstaka minut efter stängningen av en bar (02.00) nekade en akut nödig i rullstol ett toalettbesök. Det finns sånt som heter empati. Också. Samt biffigt självgod dryghet.
KATTEN MALIN MISSADE Kalaset för tionde gången. Utan alltför svåra följder. Dock.
För: Äventyret går ju ändå bara vidare.