NATTEN MELLAN DEN 10 och 11 juli 1908 sprängdes det engelska strejkarbetarfartyget Amalthea i Malmö hamn och en strejkbrytare dödades i explosionen.
Det var de bägge ungsocialisterna Anton Nilson (1887-1989) och Algot Rosberg (avled 1939) som apterade bomben. För detta dömdes de, gemensamt, till döden. Men innan straffet hann verkställas hade dödsstraffet avskaffats i Sverige (trots en från Frankrike nyss införskaffad giljotin) och de bägge "terroristernas" straff omvandlades till livstids fängelse.
Regeringen Edén-Branting benådade dem 1917, varefter Anton Nilson skaffade sig en flygarutbildning och därefter begav sig till den nya Sovjetstaten, där han flög för Lenin & co i revolutionens tjänst. Efter några år återkom han till Sverige, fick ett kontorsjobb på svensk-sovjetiska handelskammaren, gick in i och sedan ut ur ett antal differerande kommunistiska partier (han tyckte att Stalin hade förrått socialismens själ), blev slutligen organiserad socialdemokrat (för resten av sitt långa liv) och turnerade omkring en hel del ute i landet och berättade om sitt färgstarkt omväxlande liv.
Det var i den kapaciteten som jag träffade Anton Nilson, någon gång i slutet av 1970-talet när han anlände till Luleå för ett allmänt möte på Lillan.
En liten och böjd, med snövitt hår försedd och stödd på en käpp samt med hörapparaten inkopplad 90-åring. Men med nyfikenheten intakt spelande i de livliga pepparkornsögonen och malmöitiskan felfritt framforsande ur munnen. Anton Nilson hängde alltså helt obesvärat med. Och han ville veta allt - om Norrland, Norrbotten och Luleå. Han var väl bekant med den då i staden fortfarande baserade dagstidningen Norrskensflamman, men ogillade mycket det lilla "årsmöte i en telefonkiosk"-liknande partiet APK (Arbetarpartiet Kommunisterna) som då styrde Flamman.
Omkring 70 år efter att bomben på Amalthea hade briserat beklagade Anton Nilson att en man hade dött ("det var aldrig meningen att någon skulle dö") men själva handlingen ångrade han däremot inte.
- Arbetsgivarna hade tagit hit strejkbrytare från England. Det var självklart att vi skulle protestera mot det.
DEN GAMLE "MÖRDAREN" och "terroristen" var änkling och bodde i ett servicehus på Kungsholmen i Stockholm. Han saknade sin livskamrat Märta-Gunni enormt mycket och den kolonistuga i Årsta som de hade haft i många år.
- Ligister vandaliserade den. Sorgen efter den förkortade livet för min fru.
På frågan vad han hade värdesatt mest i sitt långa liv svarade han tveklöst:
- Åren jag flög i Sovjet. Från min cell på Långholmens fängelse såg jag en gång ett flygplan. Då bestämde jag mig för att lära mig flyga och att tjäna revolutionen. Och så blev det ju.
Det var mitt möte med en svensk "terrorist". Jag minns det som ett särskilt privilegium.
Jag har också mött ytterligare en mördare. Men det är inget som jag är så särskilt stolt över alls.
Det var mot slutet av 80-talet när den finske trippelmördaren Juha Valjakkala (då ännu inte namnförändrad till Nikolaj Fouganthine) fraktades runt mellan landets olika häkten och på den resan hade hamnat i Luleå. Han hade begärt att få träffa några lokala journalister, för att få plädera sin oskuld, varvid undertecknad kom från Kuriren och, i en separat session, Tove Alsterdahl från Norrländskan.
En nästan helt söndertatuerad hand med vidhängande arm sträcktes fram mot mig. Jag ignorerade och vägrade fatta tag i den. Lätt misstrogna ögon under en svart gardin av hår.
Då hade trippelmördaren ännu inte erkänt sin skuld till dådet i Åmsele, utan skyllde allt på sin kvinnliga moatjée Marita. Jag frågade varför han var så feg, tyckte han att han var en riktig man som uppträdde så?
Man kan säga att kontakten aldrig uppstod och helt uteblev. Jag var så ini helvete arg för att behöva träffa en så patetisk loser som han. Och lät honom också förstå precis vad jag tyckte.
OM KATTEN MALIN hade tvingats träffa honom antar jag att hon hade bitit till. Hårt och ordentligt.
Äventyret fortsätter.
För vissa ännu mera än för andra.