NÄSTAN VARJE VECKA finns det anledning att skriva något i den här onsdagskolumnen, om en eller annan hjälte eller storhet som har (och här är synonymerna både många, kreativa och frekventa) hängt upp hatten, kilat vidare, mulat, stämplat ut, lagt in skridskorna i frysskåpet; ja, alltså helt enkelt avlidit eller i fullständig klartext: dött.
NU SENAST VAR det morsning och goodbye till den i Burträsk, Västerbotten, födde och uppvuxne men till Stockholm sedan väldigt länge avflyttade advokaten Henning Sjöström, som uppnådde den respektingivande åldern av 89 år.
Jag hade aldrig äran att träffa honom, men eftersom han hade en vana att skriva och ge ut en svit med hänsynslöst öppenhjärtiga minnesböcker (Vägen från byn, med flera titlar, från mitten av 1960-talet och framöver) så lärde jag (och tusentals andra) känna honom på det viset.
Henning Sjöström blev så småningom buddhist och har då nu, enligt den läran, gått in i Nirvana - själva det slutgiltiga målet för det buddhistiska livet, den upphöjda vägen.
Och ingen större fara: buddhisterna tror ju på återfödsel.
Henning Sjöström hade en olycksalig förkärlek till bombastisk musik och allra mest speciellt till opera. Han tog lektioner, använde sin baryton och sjöng i mitten av 1980-talet in en hel LP-skiva med olika evergreens inkluderande till exempel den eviga firmafestfavoriten (alltför många chefer har torterat sina stackars anställda med den) My Way.
Men det är vare sig för musiken eller för sina böcker som Sjöström bör ihågkommas, utan för att han så ofta ställde sig på de svagas sida och stred för dem. De neurosedyndrabbade barnen, exempelvis.
APROPÅ OPERA OCH baryton, så sade Norrbottens störste sångare Ingvar Wixell, 80, också nyligen ett sista farväl (hans efterträdare är helt klart Peter Mattei).
Honom träffade jag ibland helt periferiskt, men tyvärr var jag aldrig med på de nachspiel som Kurirens med all rätt legendariske, bland allt annat, operabedömare Gunnar "Cyrano" Söderholm och Ingvar Wixell brukade arrangera i den förres lägenhet, när den senare var på besök i Luleå.
Då röktes det cigarrer från Havanna (Wixell älskade dem) och dracks det whisky från Skottland och/eller konjak från Frankrike. Och så brakades det lös och sjöngs också. För så att säga fullständigt fulla barytonhalsar och gärna mitt i natten.
De som bodde i samma trappuppgång som "Cyrano" lär inte ha fått någon nattsömn alls vid dessa tillfällen. Och knappast glömt dem än i dag, om de finns kvar.
OCH SÅ HAR även en av Luleås mest legendariska rövare, dock nykter, reformerad och före detta i den kapaciteten, klappat ihop sina stekpannestora händer för den allra sista gången och avslutat sin vistelse i denna världen.
Vad han hette gör alldeles det samma. Många hade räknat ut honom för gott för länge sedan men: han reste sig, valde bort kröken och kåken och kom igen. Starkt och värt all möjlig respekt.
SÅ - HUR HAR ni det med Döden själva då?
Och hur har jag det själv? Där törs jag faktiskt säga att: enbart bara bra. Jag är inte längre vare sig rädd eller på något sätt nojig för den. Sånt släpper man när man befunnit sig två timmar från att dö, haft 434 i sänka och drabbats av blodförgiftning, kallbrand och fått större delen av högerbenet avsågat.
Men för all del: det man inte dör av blir man ju bara starkare av.
Min första kontakt med Döden inträffade för övrigt i tioårsålden. På allvar därefter när jag var 15 år och fungerade som kistbärare, när en jämnårig kompis hade sniffat sig till döds med hjälp av lösningsmedlet trikloretylen.
Därefter har Döden varit en ofta återkommande gäst.
MEN KATTEN MALIN hänger för sin del jamande och obesvärat med.
Och Äventyret fortsätter.