I FÖRRA VECKAN anlände ett dystert besked till alla vänner av välskrivna deckare världen över.
Den engelske författaren Reginald Hill; en mästare när det gällde snitsiga formuleringar rent generellt, men extra mycket mästare när det handlade om torrt knastrande humor spetsad med drypande ironier och dödliga sarkasmer, la för gott ifrån sig pennan, borta i Yorkshire där han levde tillsammans med sin hustru Pat, och dog. Bara så där.
Därmed var det färdigarbetat även för hans oslagbara polisiära duoteam, även de hemmastadda och stationerade i Yorkshire, bestående av den väldige kommissarien Andy Dalziel och hans inte lika fullt burduse kollega Peter Pascoe.
Det återstår i och för sig en ännu inte publicerad roman om dem, men därefter är det - oåterkalleligen - slut och ett av den fiktiva deckarvärldens allra mest säregna och hjärtligt originella brottslösarduetter har då slutligen gjort sitt.
Och själv säger jag då, helt uppriktigt, att jag är starkt avundsjuk på dem som ännu har kvar det storslagna nöjet att stifta bekantskap med herrarna Dalziel och Pascoe.
För när man väl har gjort det, i en bok, så återstår det fortfarande så där ytterligare några dussin av dem. Allesammans garanterat gedigna och fyllda av sprakade spänningsläsning av kvalificerad klass och - man vill ha bara ha tillgång dem direkt! Känner till och med ett verkligt och smärtande akut behov efter dem!
BRA DÅ ATT Hills böcker är flitigt översatta till svenska, genom kvalitetsförlaget Minotaurs (allt, precis allt, som de publicerar och ger ut är läsvärt - ALLT!) försorg.
Man kan stilla sin hunger efter Hill respektive Dalziel och Pascoe genom att nogsamt dammsuga boklådor, bibliotek och antikvariat efter titlar som Dalen som dränktes (en av de allra bästa), Återkallad till livet, Det mörka arvet, Bländverk, Under jorden, En dans på rosor, Godmorgon midnatt, Dalziels död, I minnenas tecken, Döden löser alla problem, Främlingars hus och Dödsmässa.
HILL HADE VARIT lärare i många år och var en allmänt godmodig sorts akademiker, som gärna strödde in gott om marginell lärdom i sina böcker; liksom av bara farten, men utan att alls någonsin bli vare sig dryg eller pretentiös.
Dalziel (som uttalas Diell, vilket ju kan vara kul att veta) är ständigt burdus, grov i munnen, tar (medvetet) stor plats och gör (i princip) som och hur han vill. Ibland tvingas den betydligt smidigare och timide Pascoe rycka ut för att rädda honom eller förbinda de ömma tår som kollegan skoningslöst har råkat trampa på, men - i vilket fall - så arbetar de utomordentligt bra tillsammans och löser skickligt de fall de tilldelas.
Reginald Hill räknas definitivt som en av Storbritanniens allra mest framstående och märkligaste deckarförfattare. Numera och någonsin.
DET BLEV FÖR övrigt också några tv-serier om Dalziel och Pascoe, där åtminstone en säsong visades i SVT för rätt länge sedan och där repriser ännu regelbundet förekommer i diverse sidokanaler.
Dalziel agerades, väldigt slagkraftigt och formidabelt, av den med ett godmodigt köttigt ansikte påminnande om en reliefkarta över någon av Jämtlands oländigare terrängavsnitt, karaktärsskådespelare som heter
Warren Clarke.
Ännu en påminnelse om att engelska film- och tv-bolag aldrig nöjer sig med mindre än det allra bästa, när de rollbesätter sina olika produktioner.
OCH SÄGA VAD man än behagar om den avgångne, via svängdörrsmetoden, S-ledaren Håkan Juholt men: åtminstone jag kommer att sakna hans ilsket borstiga ögonbryn och den mustasch, som ohjälpligt fick honom att se ut som en polsk rörmokare.
Politiken sägs ju vara i avsaknad av "vanligt folk". Men Juholt var ju just en sådan. Med sina fel. Och brister.
MEN NÅGRA SÅDANA äger inte katten Malin. Hon är enbart rejält fin. Tvärs och rakt igenom.
Och för dem alla gäller förstås ändå att - Äventyret går vidare.