Nils Isakson tyckte väldigt mycket om jordgubbstårta.
Och han hann säkert med att konsumera åtskilliga sådana, i sitt 92-åriga liv.
Så då var det ju fullständigt självklart att det också förekom åtskilliga sådana, när vi, häromdagen, var si så där 40-talet släktingar, arbetskamrater och många andra som vid en minnesstund tog ett sista farväl av denne Kurirens gamle VD.
Nils Isakson var en gammaldags patriarkalisk VD av den riktigt sanna och stabila stammen och - även - en mycket, mycket snäll man, som brydde sig mycket om sina anställda och gärna ville betrakta Kurirens personal som en expandering av sin egen familj.
Till varje större festlighet i tidningens regi bjöds som en självklarhet även in den anställdes respektive och detta gällde då även för pensionärer. Även om de inte kunde (eller ville) komma så uppskattades i alla fall gesten. Definitivt.
Och när jag själv låg pall och nyamputerad på Sunderby sjukhus för några år sedan, så slogs dörren plötsligt upp med ett dramatiskt svoosch och in trädde (just det: trädde) Nils Isakson, stödd på sin käpp, och så begynte närmare ett timslångt besök. Där han förhörde sig om allt möjligt och ännu lite mera också.
Om Nils Isakson kan man vidare verkligen säga att han var en av de allra sista mohikanerna, av en ohjälpligt utdöende sort, och att det var en verklig glädje att under några decennier få lära känna honom.
Under de avslutande levnadsåren träffade jag honom ganska ofta under hans promenader, med rullatorn, i Luleå centrum. Då dundrade han gärna; med allt högre röst kompenserande för en allt mera avtagande hörsel, mot sånt som han ogillade och han hängde oklanderligt med. Nästan ända till slutet.
JAG OCH EN kollega hälsade på honom, bara några veckor före bortgången, på det äldreboende där han fanns de allra sista åren. Formen var acceptabel, men han var nästan totalt döv och ibland åkte han på ett parallellt spår intill oss andra, men stundtals slirade han också av detsamma.
Det blev i alla fall det sista mötet med den gamle Kurirenkämpen Nils Isakson och det kändes riktigt meningsfullt att det blev av.
Så: Hej då i din himmel, Nisse! Det var ingenting annat än riktigt genuint trevligt att få lära känna dig!
LOGISTISKA ORSAKER HAR separerat mig från de regelrätta filmrecensionerna, men detta förhindrar mig ändå inte från att snabbrekommendera somligt från den aktuella biorepertoaren:
Beasts of the southern wild är en gripande debutfilm (regi: Benh Zeitlin) som utspelar sig i en delvis översvämmad och fattig del av Louisiana och New Orleans, där den nioåriga Hushpuppy (Quvenzhané Wallis) kämpar för sin och pappas överlevnad. En magiskt förtrollande film.
Django unchained = Quentin Tarantinos senaste fullträff; vederbörligen våldsam men också fullständigt rosenrasande - gentemot främst rasism, generellt, men specifikt de vita landägarna i den amerikanska Södern på 1840-talet och deras grymma handel med och behandling av sina svarta slavar.
Gangster squad, som jag trodde skulle vara ännu bättre, med Sean Penn som den grymt obarmhärtige gangstern Mickey Cohen (med knäckt näsa) är ju ändå tämligen svåröverträffad.
Jack Reacher, där den småväxte (fast det syns ju aldrig på bio) Tom
Cruise aldrig kommer i närheten av den storvuxne och extremt kraftige Jack Reacher i Lee Childs romaner. Fast - det gör ingenting. Det är tillräckligt spännande ändå.
Äta sova dö. Den första svenska proletärfilmen på minst 50 år. Fullt rättvist Guldbaggebeströdd nyligen och antagligen bara på ett kort återbesök på repertoaren nu. Bör inte missas.
KATTEN MALIN - hon har det enbart bäst och så har hon svårt spinnande haft det sedan sist också.
Äventyret går i alla fall bara vidare. Trots allt.