DEN 21 MAJ 2011.
Är en lördag.
Konstantin och Conny har namnsdag.
Jag har markerat i almanackan att det kan bli fest då. Orsaken är oviktig men - det kan det bli.
Och så drabbas man av nyheten att just den 21 maj kommer jorden, så som vi känner till den, att gå under.
Bistert. Onekligen. Är det alltså över då? Is That All There Is? Då blir det ju ingen fest. Alls.
Det är något extremkristet förbund i USA som hävdar att det är på det här viset. En syndaflod ska dränka oss. Alla. Som på Noaks tid (i Bibeln). Bara att börja bygga en ark då. Och förbereda sig. Vi gavs ju inte någon vidare bred marginal heller. Lite styvt två månader bara.
ANNARS ÄR DET ju 2012 som är det mest gångbara undergångsscenariot för närvarande. Enligt den uråldriga Mayakalendern ska det då vara finito och kaputt.
Förresten: den specialeffektsladdade katastroffilmen 2012 från härom året, har jag närmast börjat betrakta som en fullvärdig dokumentär. Stöd för denna min teori: alla jordbävningar, allmänna naturkatastrofer och sinistra vulkanutbrott, som numera inträffar, i princip, hela tiden. Förr i tiden så var det ju med åtskilliga års mellanrum som något erupterade. Nu: möjligen månader, eller veckor.
För närvarande är det den fruktansvärda jordbävningen i Japan, som följdes av en tsunami (det är inte många år sedan som vi inte kände till det ordet, men sedan kom julen 2004 och Thailand, Filippinerna, Sri Lanka och sedan dess så vet vi), explosioner i ett kärnkraftverk och möjliga härdsmältor och mitt i allt maximalt elände så började en vulkan att ödesmullra också.
Och då säger jag: VAD ÄR DET HÄR FÖR NÅGOT? Vad ÄR det frågan om? Vad i HELA HELVETE?
Alldeles nyss var det ju i Nya Zeeland. Och listan kan bara fyllas på, i det närmast oändliga. Kostnaderna för att, någon gång i en okänd framtid, få i gång den japanska infrastrukturen igen beräknas just nu till allra minst hundratals miljarder dollar. Och vi är mycket långt från slutnotan. Näst dyrast i världshistorien; det är bara härjningarna i New Orleans med omnejd på grund av orkanen Katrina som varit värre.
Antalet döda beräknas just nu (måndag kväll) till inte mindre än 17.000 personer. Men det är långt ifrån sluträknat, otroligt sorgligt nog.
MEN JAPAN HAR stoiskt bitit ihop och rest sig ur katastrofer förr. Jordbävningen i Tokyo 1923 kostade 168.000 liv. Jordbävningen i Kobe långt senare inte fullt så många, men ändå alldeles för många. Andra världskrigets slutskede, med atombomberna över Hiroshima och Nagasaki. Hundratusentals liv utraderade.
Så inte för att jag nu tror på de där extremkristna amerikanska domedagsprofeterna med sitt budskap om syndafloden den 21 maj men ... nog har vi ju onekligen fått vara med om en mängd förhandskrattade preludier, i alla fall.
Eller hur ...?
TILLS VIDARE FÅR man fortsätta att försöka plocka upp de detaljer i tillvaron som gör det någorlunda meningsfullt att fortsätta lirka på sig benprotesen om morgnarna, och dessa inkluderar då - för mig personligen och som ett slags daglig start och ritual - radioprogrammen Morgonpasset, P 3 Populär och Brunchrapporten.
Morgonpasset leds av den fullkomligt lysande begåvade trion Martina Thun, Kodjo Akolor och Hanna Hellquist och är en talkshow med musik och gäster. Helt fenomenal. Det har inträffat att jag skrattat så att jag nästan ramlat ur sängen.
P 3 Populär är ett mycket kreativt musikprogram, med Tara Moshizi, och Brunchrapporten är rappare än de flesta andra nyhetsprogram, med den ständigt spännande trion Henrik Torehammar, Emmy Rasper och Sonja Leister bakom mikrofonerna.
Det är sånt som detta som gör så att Äventyret gnisselfritt går vidare.
Och nej då: den oförvägna kattmadamen Malin är bara pigg, i god form och jamar sällskapligt. Bara prima liv.