Artie Shaw passa sig, där i den ständigt allt större evighetsensemblen uppe i himlen. För nu gör dalmasen Putte Wickman dem sällskap, med sin klarinett som han i nog så hög grad kan matcha dessa sina bägge favoriter och förebilder med.<br>Putte Wickman, eller Hans Olof som i stort sett ingen alls någonsin kallade honom i förnamn, blev 81 år och avled natten till tisdagen. <br>Han hade kämpat mot sin cancer under drygt ett år; tidvis blivit bättre och då genast gett sig i väg ut på sina turnéer igen, men därefter däckats av sjukdomen igen när den bestämt sig för en djävulsk comeback. Han skulle ha turnerat nu i februari också, men det gick bara inte - han tvingades ställa in.<br>Putte Wickman hade ett världsomspännande gott renommé och var respekterad av internationella musikerkolleger med mycket gedigna meriter. Och han hade själv garanterat kunna skapa sig en stark karriär ute i världen, om det nu inte hade varit på det viset att han betydligt hellre valde att stanna kvar hemma i Sverige och förlägga huvuddelen av sin musikaliska gärning hit.<br>Verbal sparring<br>Putte Wickman uppskattade alltid en stunds verbal sparring och den senaste gången jag hade förmånen att gå en sådan match med honom var under en presskonferens hos Norrbottensmusiken förra året, inför den turné som han skulle göra i länet med Norrbotten Big Band. Men som han tvingades ställa in efter bara några få spelningar.<br>Jag har haft nöjet att intervjua den här alltid lika välskräddade gentlemannen vid ett antal tillfällen under årens lopp. Vid ett tillfälle satt Putte i mitt dåvarande rum uppe under takåsarna på Kuriren, tillsammans med kollegan P-G Råberg från Luleå, och svämmade över av vildsint vådliga anekdoter som bara rann ohejdat ur honom. Det var äventyrliga möten med musikern och den legendariske jazzklubbsägaren Ronnie Scott i London, det var episoder med honom och Buddy De Franco och med diverse andra virtuoser inom jazzfacket också.<br>Putte var en mycket god berättare. Men en ännu bättre musikant. Det var allt som oftast helt magiskt när han blåste i gång sin klarinett och allra bäst, enligt honom själv, lär det ha varit när han i slutet av 40-talet samarbetade med den blinde pianisten Reinhold Svensson.<br>Tillsammans med Simon Brehm, Carl-Henrik Norin och Arne Domnérus utgjorde han den så kallade Parisorkestern, som markerade svensk jazz internationellt men som den självkritiske Putte ansåg som lätt övervärderad.<br>Eftersom han inte var främmande för någonting och i allra högsta grad var innehavare av en arsenal av humor, var det också helt naturligt för Putte Wickman att i tandem med dalmasen och pianisten Charlie Norman ge sig i kast med en inspelning som hette Två masar i stan och Jokkmokks-rock (?på marknan´ i Jokkmokk där dansar dom rock?). Resultatet blev en jovialisk storsäljare.<br>Lever kvar<br>Under en tid var han gift med skådespelerskan Catrin Westerlund. Han var också far till de bägge musikaliska barnen Basse och Maria.<br>Ännu upp i 70-årsåldern genomförde han upp emot 300 spelningar årligen. Varav många ägde rum i kyrkor och som han själv värdesatte högt.<br> ? Putte Wickman och hans klarinett har på något sätt alltid funnits, kommenterar utbildnings- och kulturminister Leif Pagrotsky bland annat maestro Wickmans bortgång.<br>Och han fortsätter att finnas. På sina många skivinspelningar, i minnet hos så väldigt många av oss och i en annan dimension där han nu får umgås med Benny, Artie, Charlie och alla de andra grabbarna och tjejerna.<br>För så här är det ju: en riktig lirare har flyttat på sig.<br>Och sådana dör ju aldrig.<br>Egentligen.
