Så här års när mars kommit med kalla nätter och fina dagstemperaturer så kan morgonljuset vara extra fint. Vår alldeles egen årstid här i norr vårvintern är verkligen värd att ta vara på. Vit snö. Torra och bra isar. Fint skidföre.
När jag väl är ute i naturen så finns det gott om utrymme för egna tankar och funderingar. Träd och allt det andra som naturen rymmer blir ett alldeles eget rum som stärker känslan av att få tänka fritt och resa i sitt eget inre. Mitt alldeles eget liv som skogsmunk om så bara för en dag.
Jag har nyligen läst Björn Natthiko Lindeblads bok, "Jag kan ha fel".
Det är Björns självbiografiska berättelse om hur han lämnar ett fint arbete som civilekonom och lever klosterliv och som buddhistisk skogsmunk i sjutton år. I boken skildrar Björn sina livserfarenheter och om vad som framstår som allra viktigast när allt går mot sitt slut.
Det är inte en bok man läser rakt upp och ner. Jag fick stanna upp ibland och lägga boken åt sidan. Jag fick ibland en känsla av vi satt bredvid varandra i det lilla hus Björn bodde i efter att han återkom från klosterlivet till Sverige och han upplevde en djup depression i kontrasten mellan det munkliv han lämnat och återkomsten till hemlandet. I läsandet kom jag att åter minns de stunder när sorgen också tvingade mig själv på knä.
Björns berättelse är fylld av livsglädje, roliga stunder men också med svärta och svåra stunder. Beskedet om sjukdomen ALS som skulle ända hans liv blir en viktig del i berättelsen. Men boken bejakar livet och hjälper oss att hitta väsentligheterna i vår jakt på "det goda livet".
En stjärnklar natt i Thailand berättade en lärare för Björn om en kung som bevarade en hemlighet i sin ring. En dag fick en besökare hos kungen läsa budskapet i ringen: Inget varar. Allt är förgängligt. Det är de dåliga nyheterna. Men även de goda.
Jag tar med mig intrycken från Björns bok ut i den stundande turen i skogslandskapet. Jag vet att många tankar kommer att följa mig på min färd.
Här under tallar och granar där skidorna glider fram i den tidiga morgontimman och nu när landskapet är täckt av snö får jag få naturens hjälp att upptäcka världen inom mig. Snön hjälper mig att se det väsentliga. Jag tror vi alla behöver just dom här stunderna när vi inte ser en stunds ensamhet som en fiende utan som ett tillfälle när en lite djupare insikt får växa fram och vi kan få ha en lite lättare ryggsäck på den fortsatta färden genom livet.
Text och foto: