Vilken grej finner du mest av på stora Vildmarksmässan i Sverige? Tält? Vandrarkängor? Matkärl? Ryggsäckar? Nej för det visar sig att vildmarkslivet inte har så mycket med det vilda att göra nuförtiden. Teknikprylarna har invaderat fjället, och urskogen och myrmarkerna.
För det förstår ju vem som helst att inte kan man överleva en vecka på fjällturné utan en mini-espressobryggare, eller hur? Och självklart går man inte ett enda steg ut i snårskogen utan GPS:ernas GPS. Och ett överlevnadsverktyg som väger dryga kilot kan ju kanske vara användbart, eller?
Det enkla har blivit det svåra verkar det som. Förr drog man ut i naturen för att komma ifrån den brusande civilisationen med dess saker som låter och knyter upp oss. Nu tar vi den med oss. Nu ska man packa ryggsäcken full med teknik som håller oss på samma standard som hemma i bostadskvarteret. En rätt märklig utveckling men inte förvånande kanske. Människan förändras och kraven ökar att vart vi än tar oss ska det vara lika uppkopplat och bekvämt som hemma.
Frågan är då om man fortfarande kan säga sig ha besökt vildmarken när den inte längre är så vild eftersom vi inte längre törs och vill möta den utan både livrem och hängslen för allt som ska kunna hända. Går inte själva tanken med att ge sig vildmarken i våld förlorad då? Försvinner inte en god del av tjusningen när man kan sitta miltals in i väglöst land och skicka bilder och text från den medhavda datorn? Tål att tänka på.
Själv vistas jag gladligen i naturen men har gärna med mig någon som hittar bra och har naturvana. Inget är väl mer fantastiskt än att forcera otillgängliga marker i sällskap med en person som känner sina marker lika väl som sin bakgård, som verkar ha en inbyggd GPS och helst dricker kaffe kokt i en svart panna över en öppen eld. I sommar ämnar jag och en grupp andra i det nationella kvinnliga ornitologiska nätverket Strandskatorna, göra just en sådan tripp med en som känner varje tuva och varje tall han passerar. En riktig vildmarksfärd.
För övrigt såg jag en tänkvärd tv-dokumentär nyligen om den siste fiskaren i trakten av sportfiskets Mecka - Mörrumsån. En upprörande och intressant beskrivning av hur det mer ekonomiskt potentiella sportfisket, som drabbats av en fiskedipp, kastar sig över en ensam yrkesfiskare som bara vill leva på sitt yrke och fortsätta glädja fiskkunderna med goda produkter. "Man kan ju inte bara leka med fisken" tyckte fiskaren Jim om dansen kring guldkalven i Mörrumsån där fångsten av de stora fiskarna minskat de senaste åren.
elsa.rensfeldt@kuriren.com