Man ska akta sig för att skoja. Det kan bli en sanning i slutänden. Sådana frostiga funderingar umgås jag med just nu.
Är sååå less på kylan som lägger en förlamande hand på allt och alla. Nu hjälper inte ens det samstämmiga värmande gnället runt lunchkarotterna längre. Det måste bli töväder både ute och i själen.
Redan i november började frosten klä naturen i en överdådigt vacker mantel. Det gnistrande och glimmade på det mest förtrollande sätt. Frost i träden brukar vara kort och övergående - nu har vi haft det i tre månader nära nog - tack det räcker nu!
Även om det känns fruset och tungt just nu så inser man ju ändå att det här är övergående. Solen stiger allt högre och man förnimmer värmen - dagarna blir längre - det blir vår där en bit fram i mars-april.
Lyssnar man runt omkring sig så har alla sina små strategier för att härda ut. En kollega kom i dagarna inmarscherande på redaktionen och var odelat positiv över kylan som han nu tagit som sin bundsförvant och sälle broder. Det var ingen som log och applåderade denna beundransvärda strategi. Han fick blickar som hade kunnat smälta ett stenblock.
En annan arbetskompis meddelade att hon höll på att bli galen, kylan stängde varje aktiv dörr för henne och i sin väntan på mildare klimat så hade hon börjat vika persedlar i hemmets alla lådor. "Det gör jag väl aldrig annars" konstaterade hon dystert.
Ett intervjuoffer svarade på frågan om hur han härdade ut i kylan att han eldade i kaminen. Han såg så uppenbart tillfreds ut när han sa det att undertecknad djupt kom att ångra att hon valt allmännyttan som sitt fasta boende. För visst är det ett av de ultimata sätten att skapa en värmande faktor både för kropp och själ - att ha en kamin att elda i. Det är ju existentiellt! Ved åt folket! En kamin i varje koja!
Kanske blir det köldrekord för februari här i Norrbotten, åtminstone så känns det så just för tillfället. Dock, när detta går i tryck sveper det möjligen varmare vindar runt våra luvor. Man kan ju alltid hoppas, och att vi då inte kommer ur askan i elden med snöstorm och samhällsstörningar, man vet aldrig.
Ja, och hur var det då med att skoja och få skämtet uppfyllt? Jo, när Luleås isvägar kunde öppnas, rekordtidigt i december så var utgångsvikten två ton. Undertecknad råkade höra fel och trodde isvägsansvarige utlovade 22 ton - typ bottenfruset. I dagarna höjdes vikten på alla isvägarna till 12 ton! Hmmmm....
Som sagt - så skojigt :(