I tanken: Sportfåne? Jag??

Basket är förresten riktigt spännande. Där kan jag så totalt hänföras att mitt sällskap brukar knuffa mig i sidan och med blickar och silade direktiv mellan tänderna göra mig uppmärksam på att det inte är jag som coachar spelandet... Idrottsintresse finns nog faktiskt lite hos oss alla. Och det eskalerar särskilt när det handlar om spelarna från den egna flocken, särskilt när det gäller de egna barnen. Under några år följde jag en av mina telningar runt hela länet för att se honom spela fotboll. Och det kan ingen tro om mig men jag tyckte det var jätteroligt. Och särskilt när de vann förstås. Mer än en gång stod man där och ropade och hejade och bet på naglarna vid rafflande tillfällen. Min uthållighet är dock inte särskilt stor när det gäller att följa sportevenemang. Tankarna letar sig gärna i väg på annat håll vid gräsplaner och i islador och baskethallar. Plötsligt blir det ett fasligt skrikande och det har blivit mål men vart! undrar den yrvakne som suttit och tänkt på middagen eller något annat. Min unge fotbollspelare var back och som sådan så var det inte ofta det blev målskjutande. Men ibland så tog sig denna Ville vessla fram och satte trasan i krysset eller vad det nu heter. Vid ett sånt tillälle, vid en extremt målfattig match, hade förstås mamma inte hängt med i bedriften. När hela havet stormade i åskådarleden och glädjen i laget var stor undrade undertecknad" är det mål". Och en annan förälder meddelade milt överseende."jaa det blev mål och det var din son som gjorde det"! Repris tack ;) Sporten förenar så är det nog men jag tycker den inskränker också. För hur viktigt kan det vara undrar jag som tycker att det är alldeles för mycket sport i tidningarna. Det är ju ibland som att det gällde livet och vilka pengar som är kopplat till elitnivån. Helt sjukt skulle jag vilja säga. Du kan slita ett helt liv i ett kvalificerat yrke och någorlunda hyfsat skapa dig en bra tillvaro medan några skott mot ett mål kan göra dig till mångmiljonär. Jag tycker det känns konstigt. Men dock, sport engagerar. Och man fascineras över den självklara naturlighet som ämnet avhandlas i vardagen. Män (ofta just dom) träffas på jobbet efter en sportrik helg och det första dom säger till varandra är inte hej utan kommentaren blir ofta några täta ord i samförstånd "f-n det gick åt skogen" eller "där satt den!". Och andra som lyssnar till samtalet är som en lagom nitisk fotbollsmamma "vaa?? är det mål?".

I tanken: Sportfåne? Jag??

Nää sport hör verkligen inte till det jag gillar mest här i livet. Men ok, nog kan jag fångas av en spännande uppgörelse på arenan om det vill sig.