O, så behagligt med en svartvit värld! Tabbarna begås av andra och själv är man ofelbar.
Tänker på den prästlösa julottan i domkyrkan gångna juldag. Prästen dök aldrig upp, det viskades i bänkraderna och över församlingen svävade visserligen en högtidlig julstämning men också en obesvarad fråga. Vart i all världen hade han tagit vägen, han som skulle stå i predikstolen?
Snart visade det sig att officianten hade fallit offer för något som han delar med resten av menigheten - han hade gjort något så befriande mänskligt som att helt enkelt försova sig. Men med en känsla av katastrof kastade han sig upp ur sänghalmen och på två röda står han då äntligen där - inte i predikstolen utan i Kyrkans hus på julottans kyrkkaffe.
"Där är han ju" hörde han kyrkbesökarna menande viska när de bligade mot honom i den ännu tidiga morgonen och nervöst greppade han mikrofonen och förklarade att ja, här var nu den som "förstört" deras julotta.
Var det någon som slog honom i huvudet? Som hävde upp sin röst och fördömde detta oförlåtliga brott? Nää, tvärtom. För faktiskt så möttes han av värmande skratt och förstående blickar och jämförelser med egna tillkortakommanden alla kan försova sig - det är mänskligt att fela men gudomligt att förlåta.
Faktum var att det hela utmynnade i en sällan skådad varm och trivsam stund med fina samtal mellan präst och församlingsmedlemmar. Inte nu riktigt så att sensmoralen skulle kunna sägas bli "mera försovningar på julottan" nä, men ändå. Tänk hur ett misstag som verkar så ödesdigert i stället kan bli en sådan välsignelse. En viktig kugge i ett sammanhang begår ett misstag och sammanhanget möter upp och säger "du det gör inget". Vilken känsla - att det finns en sådan förståelse eller hur? Man kan ju sätta sig i prästens situation själv och tänka sig in.
Som lök på laxen blev officianten hett förstasidesstoff, i kvällspress och lokal-TV och på nyhetsbyrå samt i lokaltidningen. Där svämmade kommentarskorgen på webben över med inlägg, både snälla likt ovan beskrivna men också fördömanden av ren domedagskaraktär. En intressant verbal pingpong-match kunde följas där många försvarade han som försov sig och andra tog till storsläggan och fördömde detta ruskiga brott som absolut inte borde ha varit möjligt att begå ...
Sent ska syndaren vakna heter talsättet. Ja, kanske är det så men å andra sidan - moralens febrigaste väktare kanske borde dra täcket över huvudet och bara för en gångs skull sluta ögonen och stänga munnen. Kanske skulle de sedan finna - när de sovit på saken - att tillvaron är mycket skönare när man ser den i ett förlåtande skimmer.