"Jag sätter alltid en väska i sätet bredvid mig när jag åker buss. Vill inte ha någon reskompis". En kommentar vid diskussion med en klick ungdomar nära mig.
Man känner igen sig. Vi åker tillsammans men bussen är egentligen en stålcylinder med egna små privata bubblor där man ofta undviker att öppna för samtal med stolsgrannen.
Under storhelgerna satte jag mig i en buss för att åka min gamla vanliga rutt norrut. En resa i ett lugnt betraktande utan förväntningar. Men turen bjöd på ett litet guldkorn.
Jag rattade snart in en begynnande kontakt mellan två äldre resenärer som inte kände varandra och som satt sig högst upp längst fram i tvåvåningsbussen, i var sin ände. Först hörde och såg jag bara kvinnan, förmodligen tornedaling.
Jag reagerade på att denna lilla söta dam plötsligt lutade sig över gången och började prata engelska med den cirka 70-årige herren i hästsvans som satt i andra änden.
"Where do you come from?" undrade hon. Efter en kort stund upprepade hon frågan och han svarade på franska att han inte förstod, tonläget inbjöd inte till vidare konverserande. Men den lilla damen gav sig inte så lätt. Leende bytte hon ledigt språk och omformade frågan på stapplande franska. Jag kände att jag blev lite imponerad, både över hennes sociala tåga att inte ge sig och över språkkapaciteten.
Hon ansträngde sig för att hitta ord och bilda meningar och mannen verkade svara tillbaka, lite enstavigt. Den lilla damen hade nu fått upp ångan lite och under färden ut ur Luleå city beskrev hon miljön han såg, teatern, Kulturens hus ...
Allt eftersom färden fortsked överhörde jag hur samtalet mellan de bägge blev allt mer frekvent och livligt. Mannen började hjälpa sin samtalspartner att hitta de rätta formuleringarna och till slut skrattade de glatt och diskussionen flöt.
Innan första stationsstoppet hade franskan uppgraderat sig och var riktigt fullfjädrad.
Framme på stationen såg den lilla damen en kvinna som passerade på spark. Hon förklarade för fransmannen hur man kör den norrländska tingesten. Hon sparkade demonstrerande på bussens övre durk och plötsligt kom den unge chauffören upp.
"Du får inte sparka i golvet, det dånar nere hos mig", förklarade han men utan någon sur min. Den lilla damen, hennes franska bussbekantskap och flera andra resenärer, inklusive jag själv, började skratta. Det låg något komiskt över tillrättavisningen av en överårig kvinnlig "huligan".
Några hållplatser senare traskade jag ner till den jovialiske chauffören och bad att få kliva av på en lite udda hållplats. Han skakade glatt på huvet i en lekfull tvärtomkommentar och saktade in för avstigning.
"Ha det så bra", sa han och när jag klev av hade jag lust att säga "merci".