Rubriken löd: Vad är konst – och vem bestämmer det? En i det närmaste full sal vid Köpmantorget i Luleå fick sig till livs lite konsthistoria där Bertil Sundstedt kunde driva sin tes om att konsten och synen på konst har gått från sensuell sinnlighet till ett intellektualiserande av upplevelsen som tar sig uttryck i bibeltjocka utställningskataloger med mer Times och Helvetica än bilder. Från ”Techne” till ”Episteme” för att ta en sväng över den akademiska världen. Ty, som vi vet, intet nytt under solen. Detta har man bråkat om sen Aristoteles och Platons dagar.
Via grottmålningarna i Lascaux för cirka 20 000 år sen, ledde oss Bertil Sundstedt över 500-talet då påve Gregorius började förstå bildens kraft när kyrkan skulle hålla folket i Herrens tukt och förmaning. Till – och nu tar vi ett rejält kliv – Marcel Duchamp som 1917 ställde ut en pissoar och kallade den ”Fontän 1917” i sann dadaistisk anda. Det blev förstås stort rabalder och ett Herrans liv. Man talade om ”dekonstruktion”, egentligen ett litteraturvetenskapligt begrepp som handlar om att blottlägga dolda innebörder. Översatt till konstlingo att man tar ett objekt från ett ställe till ett annat varvid objektet ges ett nytt uttryck. ”Objet trouvé”, säger konnässörerna. Konstvärlden – som vi förstod att vår föreläsare har ett horn i sidan på – menar att ”uppfattas det som konst, så är det konst.” Basta.
Vid det här laget hade ett engagerat samtal kring konstens alla Varför och Hur blommat upp i publiken. Det bidde lite för och emot Duchamp. Och det är väl ett gott betyg åt en föreläsning?