Berndt Dimeus var en ovanlig medarbetare i bemärkelsen att han var nära att förtjäna två guldklockor under sin långa anställning. Det blev till slut 48 år.
Till redaktionshuset på Stationsgatan kom han redan som nybliven tonåring. Efter några år uppmanades springpojken att söka sig till en fotoutbildning i Luleå. 1967 fick han anställning som fotograf.
På den tiden var hans efternamn Sundström, men det valde han att byta ut för att underlätta för uppdragsgivare att lokalisera honom via telefonkatalogen.
På tidningen kallades han kort och gott för Dimman. Det bör understrykas att smeknamnet är sprunget ur en ordlek med hans nya släktnamn snarare än en kommentar om skärpan i hans bilder.
Med sin charm och sociala förmåga var han en högt uppskattad arbetskamrat. Dimman var en god berättare och delade generöst med sig av sina livserfarenheter. På ålderns höst talade han med värme om den familjära stämningen på tidningen som han ansåg fanns kvar långt efter att nya ägare klivit in.
På fritiden ägnade sig Berndt Dimeus åt familjen, skärgårdsliv och trakterade gärna sitt dragspel. Efter pensioneringen ombads han ofta att uppträda på Sunderby sjukhus eller Luleås omsorgsboenden.
Det hände till och med att han tog fram handklaveret under åren som Luleå hockeys pressvärd. Han var mycket engagerad i stadens ishockeylag och har själv begärt att få bli begravd i samma kostym som han bar under åren i Luleå hockeys tjänst.
Berndt Dimeus avled på måndagen efter att hans hälsa drastiskt försämrats. Han blev 74 år och sörjs närmast av sonen Niklas, döttrarna Marlene och Kristin samt sex barnbarn.