Två av Åkes gamla seglarkompisar, Ulf Bjurström och Jan Höök satte sig intill honom och utbytte minnen genom att ropa i varandras hörapparater.
Jan Höök: - Jag minns exakt när Åke flyttade upp till Luleå från Karlshamn. Det var den 4 oktober 1937. Han skulle arbeta på ett vikariat i ett par månader på min pappas arkitektbyrå. Då var Åke en ung kille på 24 år. I dag fyller han 100 och är fortfarande kvar i Luleå. Det kan man kalla ett långt vikariat!
- He, he, småskrattade Åke.
Jan Höök böjde sig fram och ropade i Åkes hörapparat:
- Minns du din första tävlingssegling i Luleå? Du stod på land och spanade ut mot båtarna på fjärden och blev så ivrig att du hoppade i vattnet och simmade ut, och ropade: "Är det nån som vill ha en gast?"
Myteri!
- Åke kunde ha ett djävla humör! En gång seglade min bror Lars-Bertil, vår syster Ulla-Britta och jag i en segeltävling tillsammans med Åke. Vi var unga och inte så erfarna och Åke skällde på oss när vi gjorde misstag. Mitt under tävlingen blev Åke så förbannad att han gick ner i kajutan för att lugna ner sig. Då smög Ulla-Britta fram och gjorde myteri! Hon låste dörren och vi seglade vidare medan Åke satt inlåst där nere. När vi närmade oss målet låste Ulla-Britta upp dörren och Åke kom upp och tog över rodret som vanligt. Efteråt var vi vänner igen.
Jultomte med fyndiga rim
Åkes systerdotter Ann Charlotte Einarsson och hennes man Stig hade rest upp till Luleå från Nyköping med deras båda barn för att hedra Åke på hans 100-årsdag.
- På jularna brukade Åke alltid komma och hälsa på oss. Han satte sig ensam i ett rum med alla julklapparna och skrev roliga ramsor på paketen. När han var färdig kom han ut i tomtekläder och delade ut julklapparna. Åkes julrim var verkligen fyndiga. Här är ett som vi har sparat.
Hej och hopp bland skogens snår
där aspelöven skälva
uti denna burk du får
skinnet från en älva ...
Att fånga torsk med spinnakerbom
Sommaren 1959 lastade Åke sin segelbåt Hexe III på en järnvägsvagn i Luleå och fraktade den över fjällen till Narvik i Norge. Där sjösattes båten och Åke och några kamrater seglade söderut längs den norska kusten och hem till Luleå igen. Åke berättar: - Det var den finaste segling jag har haft. I Norge finns det ju fjäll som stiger tusen meter rakt upp i himlen från havet. En kväll gick vi in i en vik. Det var glasklart vatten, fem meters djup och sandbotten med några tångruskor. Vi lade till vid en udde och när jag skulle släppa ner ankaret fick jag syn på en stor torsk nere vid botten. Jag tog spinnakerbommen och stötte ner den som en harpun, och lyckades träffa torsken i huvudet. Den blev vimmelkantig och flöt upp med magen uppåt. Vi föste upp den på klippan och fick en fin middag. Jag tror jag är ganska ensam om att ha fångat torsk med spinnakerbom, ha, ha, ha!
Ett oväntat möte
Boris Ersson: Första gången jag träffade Åke var en vårdag 1995. Jag stod uppflugen på en ställning i båthuset och skrapade skrovet på min segelbåt Måsen när jag hörde en röst bakom ryggen.
- Var nånstans är din koster byggd?
Jag vände mig om och fick syn på Åke Hasselgrens gängliga skugga i motljuset vid dörren. Jag hade sett honom på varvet men vi hade aldrig pratat med varandra.
- I Blekinge, svarade jag.
- Kan det rentav vara på Martin Olssons båtvarv i Karlshamn?
Jag blev förvånad och slutade skrapa.
- Hur kan du veta det?
- Jag tyckte att det var nåt bekant med linjerna.
Jag klev ner från båtställningen. Av en otrolig slump skulle det visa sig att Åke hade varit med när Måsen byggdes 1928!
- Jag är född 1913 i Karlshamn, berättade Åke. När jag var grabb brukade jag springa ärenden vid ett litet båtvarv i Karlshamn. Ägaren hette Martin Olsson och var född 1863. Han hade varit sjöman på de stora segelskeppen som gick på vetetraden till Australien. När han blev äldre återvände han till Karlshamn och började bygga träbåtar. Jag tyckte att det var spännande att vara där. Det luktade tjära och jag fick hjälpa till med enklare arbeten, till exempel att hålla emot när bordsplankorna skulle nitas.
- Var du med när Måsen byggdes? frågade jag.
- Det är i alla fall möjligt. Martin Olsson byggde fyra kostrar av den här storleken då.
- Minns du hur Martin Olsson var som människa?
- Han var en riktig gammaldags sjöbuss. Varje dag rodde han från sin stuga på Sternö till varvet. Han kunde vara ganska kärv, men det hände att han berättade om sina äventyr på de stora haven. Då var det spännande att sitta och lyssna på honom.
Åkes sista segling
En sommardag 2005 ringde telefonen och jag hörde Åke Hasselgrens glada röst.
- Tjänare, det är Åke. Får man bjuda på en kopp kaffe? Jag har nyss sjösatt Hexe. Vi ligger i båthamnen på Granudden, mitt emot mastkranen.
Den sommaren satt jag och skrev min bok "Äventyr med Måsen" som handlade om hur jag seglade runt Bottenviken och Kvarken med Måsen och filmade och fotograferade kustbygdernas natur och människor. Jag ville ha med Åke Hasselgren i boken och nu fick jag tillfället. Jag skyndade över till båthamnen och Åke bjöd på kaffe och doppa i sittbrunnen. Det blåste en frisk vind när Åke styrde ut på stadsfjärden med seglaren Pär Domeij som gast.
Under ett par timmar seglade Åke sin Hexe på ett strålande sätt. Den gröna havskryssaren skar genom vattnet som en kniv. När Åke styrde Hexe alldeles intill Måsen och körde förbi oss, gjorde han retfullt honnör med handen mot den vita skepparmössan och ett belåtet grin i ansiktet.
På en hård kryssbog såg jag hur Hexes stora fock plötsligt sprack isär och fladdrade i vinden. Pär rusade fram och lyckades få ner focken och Åke gick upp i vind och tog ner storseglet. Vi styrde in i den gamla sågverkshamnen i Stensborg där segelskutorna lade till förr i tiden för att lasta trävirke. Åke var upprymd efter olyckan med focken.
- Såg du? Vi körde så att focken sprack! Vi gjorde över nio knop när det hände. Men det är ingen fara, det var bara i sömmen. Det är lätt att laga. Det fixar jag i vinter.
- Tror du att det blir att sjösätta nästa sommar? frågade jag.
Det glittrade till i Åkes ögon.
- Det vet man aldrig. Om Gud vill och kroppen håller så sjösätter jag nästa sommar också. Tack för en fin segling, grabbar!
Men det blev ingen mer segling med Hexe för Åke. Det här var allra sista gången.
Tack Åke, och gratulerar på 100-årsdagen!