- Det var i all välmening som våra föräldrar inte pratade bondmålet med oss när vi var barn, de ville att vi skulle lära oss svenska i stället, men vi hörde det och vet hur det ska låta, säger Inger Nilsson.
Hon är en av pensionärerna i en studiegrupp i PRO Norras regi som studerat
lulemål i ett par år nu.
Stora variationer
- Det är inte så lätt. Bondmålet kunde skilja sig från den norra till den södra delen av Luleå och mellan byarna också, säger Tore Lundin som är ledare för gruppen.
- Det finns heller inga skriv- och stavningsregler men vi har haft stor hjälp av Nordströms bok Lulekultur och även av Nyströms bok Lulemålet, säger Tore Lundin.
Det finns heller inte mycket läsning på lulemål och det ville gruppen göra något åt.
Började försiktigt
- Vi började försiktigt och skrev ner korta historier men de tre sista terminerna har vi arbetat med att översätta en bok av Bernhard Nordh, Flickan från fjällbyn, till lulemål. Problemet var att hitta något som var tillräckligt passande att översätta, säger Tore Lundin.
Deltagarna har delat upp boken mellan sig och översatt olika kapitel och nu är boken klar och tryckt. Någon stor upplaga är det inte fråga om men det kommer ändå att finnas möjlighet att köpa den, berättar kursdeltagarna.
Fullärda känner de sig inte och mer träning tycker alla behövs men nu blir det fråga om ren konversation kanske i samband med en träff då och då. Det måste bli fler tillfällen att tala bondmål det är de alla överens om.
Kursledaren Tore Lundin kommer att fortsätta med en nybörjargrupp till hösten, för intresse finns.