Jag hatar att diska. Min diskho kan formligen svämma över i mitt lilla hushåll innan jag tar mig samman och bryter arm med grötkastruller och kaffekoppar. När det är gjort infinner sig dock en härlig ren känsla av välbefinnande. Har man röjt diskbänken känns hela lyan städad typ.
Den här typen av fördröjd sanering kan man utan problem pyssla med hemma, men på jobbet, där blir det problem om man 1. Ställer sin kaffemugg i den gemensamma diskhon och tror att den ska bli ren av sig själv. 2. Alternativt knökar in den solkiga pjäsen i företagets diskmaskin som just tvättat klart ...
3. Planterar en blivande svampodling i kylskåpet i form av en lunchlåda som man när man kommer ihåg den efter två veckor inte kan avgöra om det var fiskpinnar eller kåldolmar man hade haft med sig ...
Intressant är det också hur olika angreppssätt utkristalliserar sig i gemensamheten på en arbetsplats. Här finns resoluta Rut som beundransvärt självpåtaget fyller och tömmer diskmaskinen efter alla matglada grisar. Det är den ena diametrala typen. Å andra sidan finns ironiska Ivar som går in på word-programmet på datorn och skapar en skylt med stooora versaler som han sen skriver ut och hänger upp över högen av smutsiga kärl i lunchrummet med budskapet" "Din mamma jobbar inte här". Och det gör hon ju oftast inte.
Som sagt, det är tråkigt att städa men känslan när man gjort det är njutbar. I mitt eget käll funkar jag så att när jag äntligen kommit mig upp ur högen av damm och grus och skådar ut över ett skinande hem, ja då är min lust som störst att smutsa ned allt igen. Vill säga - att när allt är bortstädat och rentorkat då kommer kreativiteten fram. Det kan exempelvis resultera i bakning av matbröd, lite måleri eller annat kladd. Aldrig skapar jag som bäst då jag har nystädat omkring mig och ingenting som ligger och triggar och stjäl energi.
Andra fungerar tvärtom. De skottar sig fram i högar av prylar och kläder och disk och ändå så presterar de på topp i kaoset. Lustigt hur olika vi alla är.
Delar man arbetsrum och är av de två olika typerna kan det bli verkliga problem. Det gjorde jag en gång för länge sedan med en kär kollega. Kanske har jag berätta det förut - här är repris i så fall. Vi hade varsitt stort skrivbord ställda mot varandra. Jag typen som sorterar upp och plockar bort - på skrivbordet - han den som till slut försvann bakom högar av papper och tidningar.
Det hade nog kunnat gå bra om inte hans saker till slut vällde in över min planhalva. Så ungefär en gång i månaden rann sinnet över hos den ordentliga som tog ett rejält tag i sitt skrivbord och drog till. Ja, ni förstår säkert - snabbarkivering hahah!!
Och näädå kollegan blev inte arg utan lovade bot och bättring och ett bjudfika i baren. Och sen så började allt om igen :)