På en promenad i ett vintervitt jordbrukslandskap biter den plötsliga kylan i kinderna. Det är vackert - extremt vackert, skogen står som ett julkort med granar som vore de spritsade med rakskum. Då förnimmer jag en dimension till som väcker minnen till liv.
Plötsligt kommer doften av fjolårshö från några oplastade höbalar på en äng. Och inom mig hör jag ljuden av de fina små bjällrorna från arbetshästen Grolles seldon. Det var årtionden sedan han gick in i hästhimlen men nu manas minnet av honom fram där han drar risslan över frasande snö.
Det är märkligt hur människan fungerar. Hur lite eteriska doftspår av torkad timotej från sommarens ängar kan locka fram känslor och stämningar och minnesbilder som man trodde hade avsomnat för länge sedan.
Kanske är det för att man är lantis som man reagerar så. Det vill säga - att vi som växte upp på landet fick starkare doser av barndomens livsmarkörer. Eller är det hur man är som person som avgör när ihågkomstens ljus tänds upp i ens sinne? Tja inte vet jag.
I mitt barndomshem togs julgranen in på själva julafton. En av husets ytterdörrar som annars mest brukade hållas stängd på vintern öppnades och granen lyftes in i en vit air av gran och en doft av snö och vinterkyla. Och vi hade oftast en "välsignad" gran, ärligt kapad på kyrkans mark, fast det är preskriberat sedan länge.
Fick jag välja min jul så skulle det bli en Bullerby-dito på vischan. Och någon gång kanske det kommer att bli på det viset. Den som lever får se. Fast då kanske jag måste skaffa häst och släde också så att den lätt bräkande idyllen blir mera fullständig. Sen får jag nog även köpa några balar väldoftande hö av bonden. Dem lägger jag lite strategiskt runt gård och grund - nära att sniffa på lite då och då. Och har jag tur så kommer Bambi skuttande över drivorna och tar sig en smakbit i ljuset från skimrande fönster.
Ja ni hör vilka drömmar en stackars stadsråtta har även om del av livet levs just på landet invid en vacker älv. Hade jag firat min jul där skulle jag kanske stått på gårdstunet i kvällen och lyssnat på vintersorlet från älven och tänkt på Viktor Rydbergs vackra dikt om Tomten:
"Tyst är skogen och nejden all,
livet där ute är fruset,
blott från fjärran av forsens fall
höres helt sakta bruset.
Tomten lyssnar och, halvt i dröm,
tycker sig höra tidens ström,
undrar, varthän den skall fara,
undrar, var källan må vara."
En riktigt
God Jul önskar jag er!