Mataffärerna sväller över av mat från alla jordens hörn i alla möjliga varianter. Har man alls det minsta intresse att hålla koll på vart allt kommer ifrån så lycka till. Jag har tappat greppet och känner mig allt obekvämare som konsument.
Kan jag vara säker på att fläskbiten kommer från Sverige, Norrbotten/Luleå? Och snabbkäket jag köper på lunchen – är det nöt, häst eller gnu jag stoppar i magen. Åh, vad man blir trött på alla dessa larm och på opålitligheten i matlandet Sverige.
Är det kravmärkt, är det rätt råvara, är det lokalodlat, har det fiskats i Norge men skalats i Thailand? Det gäller att hänga med i svängarna.
I dag ska du ha stenkoll på allt för att kunna göra val, val av energileverantör, försäkringsgivare, telefonbolag. Och nu ska man även kryssa runt i matdjungeln för att välja rätt. Som sagt – man blir less.
Ibland känns det som att man vill gå tillbaka till den sunda bas-nivå som härskade i Svedala för några decennier sedan. Då inte maten hade snurrat runt halva jordklotet på grund av snöda vinstintressen hos livsmedelsindustrin. Då man kunde lita på att söndagssteken var äkta vara och räkorna pillade i samma land som de fiskats i. Det kan man inte längre och det är så sorgligt.
Det är kanske inte så mycket man kan göra åt saken, marknadskrafterna är för potenta. Det är istället med sig själv man måste börja förhandla och ta nya vägar i sina köpmönster. Till exempel köper jag numera inte skalade räkor, jag pillar själv. Ett beslut som togs då det uppdagades att denna känsliga vara skickades över halva jordklotet på grund av att det är billigare att få dem skalade i ett låglöneland.
Jag undrar vad som är i lagen de simmar i? Vad man måste tillsätta för att produkten ska hålla sin kvalitet när den kommer tillbaka för konsumtion? För mig känns manövern lika märklig som att skicka iväg exempelvis köttfärs på turné några hundratals mil för att det är billigare att steka den i landet Långtbortistan.
Det pratas mycket om lokalproducerat, att handla det som finns nära. Jag gör allt vad jag kan numera för att fylla min matkorg med sådant. Fisk som hämtas från bryggkanten i egna staden eller fiskas själv, ja tack! Fil och grädde från lokala mejeriet, absolut! Vilt och tamt från skog och djurhållare inom länsgränserna - ja så ofta det går. Och möjlighet att odla själv - jaa högst intressant!
Men – kanske invänder du – det blir bökigare att samla ihop sitt dagliga bröd om man ska jaga det lokala. Och joo, visst är det så, det kommer att ta mera tid helt klart och kanske blir det marginellt lite dyrare. Men, i långa loppet kanske man vinner på det ur alla möjliga synvinklar. Det tror jag.
Och på vippen så kanske man får en ny livsstil. En sundare där man lämnat tv-soffan och lågpristräsket, där hälften kastas, mot en aktiv matvärld där man käkar mindre sovel men där allt är mat till sista tuggan.
axplock | Elsa Rensfeldt