70 år fyller på fredagen den 8 december Christina Björklund, Björkskatan, Luleå.
Christina Björklund är känd för norrbottningarna för sitt hjälpengagemang. Redan tidigt 1980-tal var hon med och skickade insamlade kläder, mat, sanitetsartiklar och annat i de lastbilar som Pingstkyrkan i Luleå körde till Kolahalvön.
Hon fick sedan kontakt med en finsk pingstpastor som hade kontakter i ryska Karelen. Dit kunde hon skicka saker utan att behöva befara att de skulle komma på drift och användas för försäljning, vilket hade varit fallet på Kolahalvön.
Men Christina Björklund är inte norrbottning från början. Hon föddes 1947 i Skåne och det var inte förrän fem år senare som familjen, som kom att bestå av mamma, pappa och tre barn, flyttade till Luleå.
- Både mamma och pappa var norrbottningar. De hade flyttat söderut för att det var ont om jobb, men kunde senare flytta tillbaka.
Innan pensionen för fem år sedan arbetade hon inom vården och förskolorna i Luleå.
Christina Björklund bor numera på Björkskatan i Luleå. Annars är hon mest förknippad med Brändön.
- Jag har fyra barn och sex barnbarn.
Det sjätte barnbarnet kom till världen för 14 dagar sedan, så familjen växer med åren.
- Både åldern och visdomen tilltar, men kanske glömskan också, konstaterar Christina Björklund.
Hjälpverksamheten fortgår, numera är den inriktad mera på behövande i Sverige.
- När Putin kom till makten bestämdes det att varje hjälpsändning skulle kosta två euro per kilo last. Då sa jag "Nej tack!"
I samband därmed brann det på Hertsön och de första flyktingarna kom till Sverige. Christina Björklund kunde skicka saker till behövande i Sverige och inom länet.
- Jag arbetar med att omfördela vår välfärd tack vare så många som år efter år hjälper och skänker saker till hjälparbetet.
Med hjälp av mor och dotter Astrid och Lisbet Karbin skickar hon saker och annat till asylboenden i länet. Christina Björklund tror inte att behovet kommer att minska.
- Det finns fortfarande familjer som sitter på golvet och äter mat med plastbestick från Max.
Numera sticker hon emellan med att arbeta med kyrkans vänner i Gammelstad. Hon arbetar med omplacering av hundar och hon har också varit verksam inom telefonjouren hos Röda korset i Luleå, innan den verksamheten lades ner.
- Det saknar jag verkligen. Att få sitta och prata glädjeämnen och sorger med människor i telefonen i en i övrigt mörk stad.
Tvåan på Björkskatan är ofta belamrad med skänkta föremål som behöver sorteras upp och forslas ut till behövande.
- Då ringer jag Lisbet Karbin och säger "Nu ryms jag inte!" Då kommer hon och hämtar och kör till dem som behöver.