Krönika
I tv-serieversionen har studierna förlagts till Luleå, ett faktum som många med mig har observerat med ett pip av hänryckning framför skärmen. TITTA! ropar reptilhjärnan, PAUSA! Och så sitter man där ett slag. Glor och känner igen sig, helt vördnadsfullt.
Men om åsynen av Södra Hamnleden i vinterskrud känns som att träffa en gammal släkting, så finns andra aspekter av Sverigeavsnittet som skapar mer dissonans. Lite som när Rödluvan sent omsider anar att det är något skumt med mormor under täcket.
”Hålla ren!!!” står det på en lapp på kylskåpet i ett delat kök där Marianne tömmer sin vattenflaska. En fullt korrekt, men ändå otillfredsställande Google-översättning av engelskans ”keep clean”. Språkligt och kulturellt betingad är väl också en del av Mariannes (eller författaren Sally Rooneys) fördömelse av den svenske karaktären Lukas, som i romanen beskrivs som ouppfostrad och barnslig – först och främst på grund av att han aldrig erbjuder Marianne en kopp te när hon hälsar på. Lukas må brista i många relationsmässiga hänseenden, men just detta med den uteblivna tebjudningen är nog mer anstötligt för en brittisk, än en skandinavisk läsekrets. Hur ofta blev jag själv, som tjugonånting-åring i Luleå, bjuden på te hos killar? Den största gästvänlighet jag minns inskränker sig till rumsvarm folköl och ändlösa spellistor med Bob Dylan.
Annars är det ju så med välskrivna kärlekshistorier, som "Normala människor", att de ofta lyckas överskrida de gränser som dragits upp av nationer och tänkta målgrupper. Och vad viktigare är: Sinnesrörelsen struntar blankt i det fysiska utrymmets begränsningar. Det är knappast en slump att tittare och läsare dras som malar till romantiken, känslans blaffigaste penseldrag, allteftersom konkreta möten skjuts på framtiden. Säkert är vi extra mottagliga för närgånget foto och fiktiv intimitet, som ställföreträdare för den verkliga närhet som gått om intet. I det vakuum som uppstått genom ett knappt halvår av inställda planer, har det skapats ett undertryck som bäst utjämnas av fantasier, framtidsföreställningar och nostalgi.
På ett hälsosamt avstånd i tid och rum ter sig havet så skimrande och blommorna alltid så ljuvligt doftande, för att travestera Evert Taube. När världen faktiskt öppnar, för alla konstgödda hjärtan, har Dylan-killarna en del att försona.