Paddlade 247 mil - utan sällskap

Väderförhållandena den här sommaren har inte varit särskilt gynnsamma för en långtur i kajaken. Men skåningen Ulrika Larsson, som nu bor i Uddevalla, bestämde att det fick gå ändå. Hon gav sig av från norska Svinesund den första juni och nådde på söndagen Virtakari i Haparanda. Där finns en sten vid namn riksröse 59, och när Ulrika steg i land och lade sin hand där hade hon slutfört rutten och också erövrat "det blå bandet". Vid målet möttes hon av släkt och vänner som kört hela vägen från Skåne för att ta emot henne.Nummer 99 i hamn
Hon är inte ensam om att lockas av den långa färden längs Sveriges kust, utan blev nummer 99 att slutföra utmaningen. Hon är dock den första kvinna som har paddlat själv hela tiden. Det tog henne totalt 66 dagar att avverka de 247 milen. Exakt hur långt det blir avgörs av vilken väg paddlaren väljer, och Ulrika berättar att någon tidigare har lyckats hitta en väg som var 210 mil. Under vägen har hon tältat vid stranden eller övernattat i någon stuga hos människor hon mött under färden. - De flesta blir väldigt förvånade över att jag gör det här själv. Eftersom att jag är tjej tror de att jag inte klarar av det, säger Ulrika på klingande skånska.Nu har hon bevisat för alla att det går. De 247 milen har visserligen varit slitsamma för kroppen och efter 200 mil började ryggen säga till. Men det var, bortsett från vädret, en av de få komplikationer som inträffade. Ulrika ser det som ett privilegium att få vara ute i naturen och uppleva Sverige. - Från kajaken fick jag se sådant som man inte ser annars, det var jätteroligt att se den skiftande naturen.Erfaren paddlare
Ulrika har paddlat kajak i fem år och driver tillsammans med sin sambo Upplevelsebolaget. De arrangerar bland annat turer i kajak och nästa helg ska de ut på en helgtur i kajak. Tidigare har de också färdats på cykel genom USA. På frågan om varför hon ville erövra "det blå bandet" svarar hon så här: - Det är svårt att säga varför, man jag antar att det har att göra med att jag älskar det enkla livet. Jag tycker om att färdas långsamt, det är meditativt på något sätt, säger en leende Ulrika.