Det är julaftonsmorgon 1959 och den lilla pojken Leif står som vanligt vid sitt tittutfönster och lyssnar till skoknarren från pjäxorna som går där ute. Fönstret är ett bra ställe för att se vad som händer på gatan och fönstren är så tunna att alla ljuden utifrån hörs tydligt. Mor har tätat mellan fönstren med långa bomullslängder som hon köpt på apoteket. Men vid kalla vintermorgnar låg frosten kvar på insidan av fönstren.
I den vedeldade köksspisen brann redan dagens första eld. Vatten för matlagning, disk och tvätt måste värmas. Så här ser morgnarna alltid ut. Leif står vid tittutfönstret i sina vadmalsbyxor som mor sytt av uttjänta kappor och mor hämtar veden som ska ge värme och mat för dagen.
Det är bara dagar kvar av det gamla året, säger mormor som sitter vid köksspisen i sina rosa mamelucker och röker Gilbert Hamilton-tobak i sin krokiga pipa. Det är mormor som stiger upp först och tänder pipan och elden i köksspisen på samma sticka. Leif brukar lyssna när mormor pinkar i hinken som hon tagit in för att slippa gå ut i farstun då det är så kallt.
Mormor som anlänt med bussen från byn dagen före, har själv utedass och får bära vatten från brunnen med ett ok över axlarna där hinkarna hängde. Mormor har en sträng uppsyn där hon kommer i sin grå kappa och hucklet på huvudet. Hennes knotiga hand höll hårt om hennes rutiga läderväska. På samiskt vis hade hon pengar och värdesaker innanför skjortan när hon reste in till stan.
Leif är en drömmare. Nu står han och drömmer om skidbyxor med gummirem längst ner som man kunde stoppa foten i. Tänk om jag också kunde få nya pjäxor, drömmer Leif. Men han visste redan att något sådant paket inte fanns under granen, Mor hade berättat att nästa år skulle vi flytta till en ny lägenhet nere vid järnvägen. Där finns varmvatten. Badkar, tvättstuga och kylskåp.
Mor hade redan satt upp sig på den lista där damerna skulle få lära sig hur tvättmaskinerna fungerade i det nya huset. Det byggdes nya hus på många platser i Kiruna. För 7 000– 8 000 kr kunde man nu köpa sig en HSB-lägenhet hade det sagts.
Leif undrade om mor och far hade så mycket pengar. Leif hade fått se en tusenlapp på Posten när han och pappa var där. En så stor sedel måste vara mycket, mycket dyr tänkte Leif.
I den stora radion trodde Leif att det var små gubbar som pratade inne i rören som lyste. För hur kunde det annars låta? Nu sas det i denna låda med små gubbar i, att det skulle snart komma en låda till med bild och ljud. Vi skulle få se lejon, apor och Helan och Halvan nästan som de var inne i rummet. Televisionsapparat var inget lätt ord att lära sig för en kille i vadmalsbyxor och vars stora dröm bara var ett par skidbyxor och pjäxor i julklapp.
Men nu kom pappa hem från jobbet på järnvägen där han växlade vagnar och lok. Han måste jobba fast det var julafton. Så nu fick drömmarna vara en stund.
Nu skulle det bli julmat. Julskinkan stod redan mitt på bordet. Som ett kyrktorn mitt i byn stack benet upp ur julskinkan. I det grågula fatet av märket Gustafsberg med bruna ränder trängdes köttbullar och några revbensspjäll med den kokta potatisen. Skinkan hade mor kokat redan kvällen innan och när den griljerades en stund innan pappa kom hem från jobbet spred sig julen i all sin härliga doft i den enkla lägenheten.
Nu var det bara en sak till. Märgbenen! Dem klöv pappa med yxa i vedboden över den stora huggkubben. Det var pappas bidrag till det lilla julbordet. Några skidbyxor blev det inte utan en liten blå lastbil med flak som rymde åtta mjölkkrukor. Den var fin och fick följa Leif i sängen under täcket.
Imorgon när det är juldag ska Leif följa med pappa till kyrkan och julottan. Pappa sjöng så högt att folk vände sig om i bänkarna för att se vem som sjöng. Leif som inte var mer än dryga metern lång såg inte så mycket av ottan där de stod vid kyrkbänken som räckte upp över örona på Leif.
Mormor som var laestadian ville inte gå på nån julotta och Leif som var helt uppe i sina drömmar var också någon annanstans. En låda med bild och ljud. Mor ska köra tvättmaskin och jag ska bada i badkar. Men nu var det inte längre drömmar. Om några få dagar var vi inne i 60-talet och drömmar skulle bli verklighet. Nya tider stundade för Kiruna, landet och den lilla pojken i vadmalsbyxor som blickade ut från sitt tittutfönster..!