Hon föddes på Luleå lasarett och har under hela sin livstid bott i Ersnäs söder om Luleå. Irené bodde under sina första år i ett litet torp i byn tillsammans med sina föräldrar Olga och Ernst, tre systrar, Gunvor, Malin och Elsy samt brodern Edvin. När hennes far skulle bli hemmansägare och ta över sin föräldragård i Ersnäs, dog en moster till honom hastigt och familjen utökades plötsligt med hans kusin Inga som blev som en faster och storasyster för Irené och hennes systrar. Brodern Edvin
fick i samband med detta flytta med sina farföräldrar till ett annat torp i byn.
Irené hade en härlig uppväxt i byn och på gården som hon än idag kan se genom att blicka ut från sitt sovrumsfönster.
– Jag kan än idag minnas hur vi systrar sprang ut på ängarna för att lämna mat till de som deltog i slåttern. Efter slåttern bjöds det på blåbärskaka hemma i köket till alla som hjälpt till, minns Irené med ett leende.
När Irené kom i tonåren upptäcktes det att hon led av skolios och hon tvingades bära en korsett för att försöka räta upp ryggraden.
Irené som var intresserad av sömnad och textilier, fick gå en yrkesutbildning för sömmerskor på läroverket i Härnösand. Gamla skisser och aftonklänningar i siden från 1950-talet vittnar om vilken talang Irené var både vid skissbordet och vid symaskinen.
– Det var inte lätt att flytta så långt för en ung flicka som jag, minns Irené
– Vår lärarinna var snäll och hon tyckte så mycket om mig att hon vill adoptera mig då hon inte hade några egna barn, men det sa min min pappa bestämt nej tack till.
Tillbaka i Luleå gav sömnadsuppdragen inte tillräckligt med jobb, så Irené jobbade tillsammans med sin syster Malin på Hotell Standard i Luleå som städerska samt efterträdde senare sin syster som spritkassörska.
Juldagen 1954 var det dans i Rosvik på Royal. Irené bjöd upp en mörk yngling som senare presenterade sig som Folke. Han bodde i Rosvik. De bestämde nästa träff till nyårsdansen i Norrfjärden.
– Ja, han körde mig hem till Ersnäs den nyårsnatten och sov över hos mig, berättar Irené och ler.
De gifte sig i Nederluleå kyrka den 4 oktober 1958 och det unga paret hade nu flyttat in i samma torp som Irenes farföräldrar hade tidigare bott i.
– Ja det var inte särskilt stort men det var ju bara vi två och vi trivdes bra där, minns Irené.
Folke jobbade som bilmekaniker på Bil & ringcentralen i Luleå och Irené jobbade som mattant eller skolmåltidsbiträde vid skolbespisningen i Ersnäs skola. Det var ett tungt jobb för någon med sned rygg vilket skoliosen innebar för Irené.
Den efterlängtade sonen Kenneth föddes i februari 1965 och Irené återvände aldrig till skolbespisningen. Hennes dåliga rygg inte orkade med de tunga lyften.
1967 köpte de huset i vilket Irené bor kvar i ännu. Folke byggde huset tillsammans med byns hantverkare och sina bröder från Rosvik. Runt huset stod alltid massor av blommor som Folke odlat och drivit upp själv.
– Folke hade verkligen gröna fingrar och det doftade alltid så gott från alla blommorna.
Några av grannarna i byn frågade Irené om hon kunde bli dagmamma så deras barn kunde stanna efter skolan hos henne. Snart var det rena ungdomsgården hemma med fem extra barn förutom den egna sonen och till det kom det en svans med deras kompisar.
– Ja, det kunde vara en massa barn som sprang här fram och tillbaka. Men det var bara kul, berättar Irené, som har varit väldigt barnkär genom alla åren och alltid haft en öppen dörr för både byns och släktens barn och ungdomar.
Folke och Irené trivdes både i bärskogen och på danslogen där de ofta sågs tillsammans. Men den danspartner hon minns extra mycket var den björnhona som började dansa för henne en gång när de var ute och plockade bär på Maren i Ersnäs, Klubben. Irené hade precis kommit fram till den parkerade bilen när hon hör ett förfärligt oväsen i skogen och ut ur skogen kommer först en älgkalv springandes i full panik och efter den kommer en björnunge. Både springer förbi Irené på cirka 25 meters avstånd utan att se henne. Efter dem kommer björnmamman springande. Björnmor missar inte Irené utan bromsar in på grusvägen och tittar mot henne.
– Jag stod stilla utanför bilen och rörde mej inte ur fläcken, berättar Irené.
Björnhonan ställde sig sedan upp på bakbenen och lyfte upp ramarna och började sedan vagga fram och tillbaka från vänster till höger. Då kom björnungen tillbaka och tittade först på sin mamma och sedan på Irené.
– Den måste ha undrat vad mamman egentligen gjorde, för sen började ungen göra likadant som sin mor. Föreställ er själva vilken syn där två björnar står och dansar vaggande framför dig på bara 25 meters avstånd.
Irené stod kvar vid bilen under hela föreställningen utan att röra sig och efter dansen lommade björnarna iväg i motsatt riktning som de hade kommit. Sonen Kenneth hade fått höra talas om björnmötet via några vänner och när han frågade Irené varför hon inte hade berättat om det tidigare svarade Irené:
– Men du har ju inte frågat!
Paret Larsson hann fira smaragdbröllop 2013 efter 55 år som gifta innan Folke senare gick bort i december 2014 efter en tids kamp mot cancer. Hösten 2017 flyttade Irenés enda kvarlevande syskon, systern Malin numera kallad Mona, hem från New York efter 56 år i USA. Mona och Irené fick bo tillsammans under 1,5 år innan systerns demens tilltog och hon blev tilldelad en plats på ett demensboende i Luleå.
Irené trivs idag väldigt bra i sin barndomsby Ersnäs där hon har både Hemtjänsten och goda grannar, släktingar samt vänner som hälsar på och ser till att hon har det bra. Sonen bor i Sundbyberg och hälsar på med familjen så ofta de kan vilket blir några gånger under året.
– Mitt barnbarn Clara har fått köpa sig en hund och de är så fina tillsammans, berättar Iréne.
– Jag minns själv hur vi hade en hund när jag var barn, det var tider det.
Irené firade sin födelsedag med närmaste släkten på söndagen. Övriga vänner och släkt är välkomna på öppet hus idag.