Lars Walkeapää får pris

Hans böcker bevarar nordsamernas historia och skildrar en svunnen tid.
Diplom och prispengar ur Torsten Janckes minnesfond tilldelas Lars Walkeapää för ett viktigt, på egna erfarenheter grundat, författarskap som redovisar det nordsamiska samhällets historia och levnadssätt. Så lyder motiveringen i det brev med inbjudan till högtidssammanträdet i rikssalen i Uppsala slott som nyligen damp ner i Lars Walkeapääs brevlåda i Jokkmokk.
– Det var riktigt överraskande! Visst är jag glad, tacka för det. Det här var ju trevligt, jag vet inte hur det kom sig, säger Lars Walkeapää som fyllt 84 år.
Flydda tider bevarat
Hans livsgärning, dokumentationen av Könkämävuomasamerna och årets utgivning av Lainiovuomasamernas renflyttningar till Norge och sommarbosättningar i Troms fylke på 1900-talet, är ovärderliga kunskaper om samiska släkter och markanvändning som satts på pränt.
Vårflyttningar, sommarvisten, skohöbärgning och andra världskrigets påverkan är något av allt som beskrivs i den nya boken. Bilder från olika tidsepoker visar förändringen, samma landskap men ändå ett annat. 
Flyttningarna med renar till Norge är sedan länge förbi. Nyttjandet av halvöar och öar var före hans egen tid.
– Jag har alltid varit intresserad och lyssnade som liten på de äldres berättelser. Jag tillhörde Lainiovuoma tills min far blev sjuk i tbc och dog 1935. Då flyttade vi till mina morbröder i Könkämä, säger Walkeapää som flyttade till Jokkmokks-trakten 1944 då tvångsförflyttningarna pågick.
Hedrad
I hela sitt liv har han samlat material, rest i fädrens fotspår och gjort intervjuer som spelats in. 2010 kom den första boken ut. Och trots att en ansenlig mängd material ännu är orört, får årets boksläpp som medförde stipendium från Ájtte museivänner ingen efterföljare.
– Jag känner mig så hedrad. Men i den här åldern blir det inga fler. Tänk ändå, att jag som bara har sex års skolutbildning har gett ut två böcker, säger Lars Walkeapää. Det skänker både lättnad och glädje.
Längtan finns
Lars Walkeapää har präglats av arv och miljö. Den samiska identiteten är stark. Med erfarenhet av 20 års arbetsliv som mentalskötare i Uppsala och Stockholm konstaterar han:
– Man kan inte känna sig så ensam någonstans i fjällvärlden som man kan göra i storstan.
Även om det inte alltid var så bekvämt förr i tiden så längtar han ibland tillbaka. Särskilt under våren.
– Då det blir ljusa nätter, man hör porlande bäckar och fåglar. Naturen blir så otroligt levande just då snön smälter och det blir barfläckar. Men det är inte bara vädret man saknar, man kunde höra andra ljud i nejden; ripskratten, renskällor och sådant, det är sådana upplevelser, säger han.