Den 20 februari besökte Liselotte Björk Kiruna. Hon är sedan ett par år tillbaka ordförande i Demensförbundet.
På eftermiddagen träffade hon anhöriga och personal på Thulegårdens träffpunkt och Mötesplatsen. Maria Bergström och Berit Sipuri berättade om dagverksamheten på Mötesplatsen, där varje person får en individuell bedömning utifrån det som vederbörande kan och vill.
På kvällen höll Liselotte en föreläsning på Malmfältens folkhögskola för ett 50 tal personer. Hon är en erfaren och kunnig föreläsare som både arbetat med personer med demenssjukdom och föreläst för anhöriga och personal.
Det är viktigt med kunskap om hur olika skador i hjärnan hos en demenssjuk person yttrar sig i praktiken. Hon betonade långsamheten, när du frågar och inte får svar måste du vänta en minut.
Vi fick testa att vänta en halv minut för att känna på hur lätt det är att bli otålig. Andra sätt att ”få igång” hjärnan är att sjunga och röra sig i takt med musiken.
Hon berättade om en ung undersköterska från ett annat land som inte kan våra svenska sånger. Han rappade ”nu ska vi dricka kaffe....” och rörde sig till rytmen.
Igångsättning är ofta ett problem, att få i gång hjärnan. Vi människor har lätt för att härma andra och det ska vi utnyttja. Äta tillsammans och föra gaffel, kopp till munnen. Det går inte att sätta fram mat till en demenssjuk person, då händer ingenting. Ett vanligt klagomål från anhöriga är att maten står orörd.
Liselotte illustrerade också att hon hade med en egen tandborste som hon använde för att få en person att börja borsta tänderna genom att härma henne.
Enda gången man får äta efterrätten före huvudrätten är när man är demenssjuk. Hjärnan reagerar lättare på det som är sött, saliven ökar och aptiten blir bättre, man får till och med sockra på såsen. Hon anspelade på förslaget att slopa efterrätten på boenden i Kiruna.
Vanligt är att en person med en demenssjukdom ropar till exempel” var är Göte?". Att då komma med fakta, som att Göte varit död i 20 år brukar inte vara framgångsrikt, men att förenas i känslan. "Ni hade det bra, du och Göte". Berätta om det.
Använda fantasin och hitta känslan av ensamhet, oro och dela den med den demenssjuke.
Samma med ilska, inte argumentera, i stället förenas i känslan av upprördhet, frustration, besvikelse. En uppdaterad levnadsberättelse är avgörande för en god vård.
Hon avslutade med triangeln för varningstecken: SOS, sorg, oro, samvetsförebråelser.
Vi ska vända på det med triangeln för uppmärksamhet med SOS uppåt och spetsen neråt. Göra demenssjukdomen mera känd och förstådd, mer kunskap hos såväl anhöriga som personal.
Med stor humor, värme och inlevelse trollband hon publiken och det hördes flera positiva reaktioner efteråt.