Hur han firar ..?
Jo, i en vallabod på Lugnets skidstadion i Falun, där årets skid-SM avgörs.
- Jag har haft en fantastisk karriär, och det känns härligt att som ledare få återknyta kontakten med skidsporten, säger Sven-Åke medan han vandrar hem efter en skidtur i den blivande VM-terrängen.
Så det blir inget tårtfirande på morgonen då?
- Nää, klockan fem står jag i vallaboden, och sedan är det hårt jobb hela förmiddagen för att hitta bästa vallan åt våra åkare i den klassiska sprinten.
- Men kanske blir det ändå tårta för oss alla i Boden-gänget på kvällen, säger Sven-Åke funderande till Norrbottens-Kuriren.
Guldvallning
Den enkle och genomsympatiske skidmästaren, som tävlade för Bergnäsets AIK under glansåren, har efter sin aktiva karriär fortsatt med sin älskade sport och blivit en eldsjäl som ledare, och en vallare av rang.
På senare år har han givit sin kunskap både till Bodens SK och IFK Tärendö, och bland annat fixat guldvallning åt Charlotte Kalla när hon tävlade med sin moderklubb.
Numera är det vallaboden i Bodens SK för hela slanten, där Sven-Åke jobbar ihop med Charlotte Kallas pappa Per-Erik Kalla, som inte valde Piteå Elit som dottern för fortsatt skidjobb.
- Vi är oskiljaktiga, Per-Erik och jag och vi trivs verkligen tillsammans, skrattar Sven-Åke vars karriär började vid junior-VM 1968 då han blev åtta individuellt, och tog stafettsilver.
Men det är nu snart 41 år sedan Sven-Åke vann sin allra största triumf i en sagolik karriär, där han vann allt värt att vinna för en skidrännare.
OS-guld
Det var natten mot måndag, den 7 februari 1972 som Siknäs-grabben slog till och vann OS-guldet på 15 km i japanska Sapporo. "Den underbara natten", var en oförglömlig högtidsstund för undertecknad och alla andra norrbottniska skidälskare.
Elektrikern från Siknäs, med nr 54 på nummerlappen, var i stöten som aldrig förr, och satte alla på plats med chocktempo från första stavtaget i det kärva norrbottensföret, och vann med 32 sekunder före ryssen Simasev. Ren utklassning i ett så kort lopp.
Hemkomsten till Luleå för guldgossen var magnifik, och bland annat kördes han i rissla efter häst genom Luleås gator inför stora människomassor, och hyllades från Statts balkong. Det skapades också speciella "Lundbäckare" i gatuköken till hans ära, och mamma Blendas potatisost var en omskriven delikatess.
I fortsättningen av sin karriär vann han allt som går att vinna som skidåkare, dubbla VM-guld i Lahtis 1978, Skidspelen, Holmenkollens femmil, världcupen traditionellt, långloppsvärldscupen, massor av SM-guld, och seger Vasaloppet 1981.
Under sitt sista år som åkare, och i sitt första och enda försök i det långa loppet, ryckte han i backarna i Oxberg, och vann även Vasaloppet, som alla stora skidåkare måste vinna, men som så många andra stjärnor misslyckats med.
Det var en glansfull avslutning på karriären.
- Vasaloppssegern var stor, och det är nog det som folk snackar mest om när de träffar mig, konstaterar Lundbäck.
I Backspegeln
Sven-Åkes betydelse för norrbottnisk skidsport är stor. Han tog sitt OS-guld 36 år efter Erik "Kiruna-Lasse" Larssons senaste norrbottniska OS-guldtriumf i Garmisch Partenkirchen, och tände glöden hos många talanger i länet.
Hur ser du på karriären i backspegeln, Sven-Åke?
- Det gick upp och ner.
OS 1976 och 1980 var stora motgångar, men jag hade förmågan att säga till mig själv: "Skärp dig, grabben", och det gjorde att jag hela tiden kom igen, och fick mina framgångar, konstaterar dagens 65-åring.
I dag blir Sven-Åke pensionär "på riktigt" efter många år som populär idrottslärare, ett yrke han utbildade sig till på GIH efter karriären.
- Nja, panscho blev jag redan för ett några år sedan, men nu är det formellt. Lika bra att få det undanstökat, säger Sven-Åke som fortsatt är otroligt vital och när han inte är ute på tävlingar åker skidor var och varannan dag på Ormberget.
Det berg som ligger bara ett stenkast från Batterivägen, där han växte upp med pappa Emil och mamma Blenda och syskon efter flytten från Siknäs till Luleå.
I god form
Sven-Åke skulle säkert kunna tävla vidare med framgång om han ville. Så god är formen hos killen som i sin glans dar hade skidvärldens högst uppmätta syreupptagningsförmåga (94 ml syre per kilo kroppsvikt, Björn Dählie hade 92, Gunde Svan 90).
Men han vill ogärna dra på sig nummerlappen igen.
- Nää, om jag skulle åka långlopp och liknande skulle det bli samma visa som förr. Jag är ju en tävlingsmänniska, och det verkar aldrig gå ur en, säger Sven-Åke.
Han kan dock tänka sig att göra ett litet undantag i samband med Bothnialoppet i vår.
- Men det bestämmer jag på tävlingsdagen, om det är sol och fina spår på isen mellan Luleå och Piteå, slutar dagens jubilar leende.
Till sist: Ett stort grattis skidkungen!