Per-Arne Lindqvist, Piteå, har avlidit.
Vi, Per-Arnes kamrater inom det filosofiska sällskapet Röde Orm och bastuvännerna i Piteå, förundrades och imponerades över hans positiva hållning och intresse för andra genom alla de tio årens kamp mot hans cancer.
Hans engagemang och intresse för andra människor fanns där hela livet, att fråga ”hur har du det”, att bry sig om alla i en diskussion, att uppmuntra andra att yttra sin åsikt.
Han såg andra människor och försvarade dem som behandlades otillbörligt. Han kunde också säga till med känsla om han såg en orättvisa.
Fotbollen var ett glödande intresse hos honom och där stöttade han alltid de duktiga damerna i Piteå, han gick de där extra stegen för den goda saken genom att skriva insändare om spelarna i Piteå-Tidningen.
Att vara hövding i det filosofiska sällskapet krävde ordningssinne och fast hand för att hålla kämparna fridsamma och vid gott lynne, där kom han verkligen till sin rätt.
Desamma egenskaper nyttjade han säkerligen också när han blev professor i bergsteknik vid Luleå Tekniska Högskola. Där kom också hans engagemang för de unga studenterna väl till pass.
Per-Arnes yrkesväg från KTH, och hans olika poster inom gruvor i Västerbotten för Boliden förde honom och hans hustru till ett arbete vid LAMCO i Liberia, Afrika, några år. Efter hemkomsten 1975 fortsatte han med sina internationella kontakter i sitt arbete vid LTU. Det var kontakter i Ryssland, Kina, Italien och många andra länder som bjöds hem till personliga och intressanta möten i deras hem i Norrfjärden, så väl lämpat för kalas genom sin storlek! Hustru Berith fick en gång frågan av en italienare om hur många tjänare som fanns i huset!
Per-Arnes föräldrahem var i Ockelsjön i Västerbotten, han var stolt över sitt ursprung där, det tog han fram vid bastukvällarnas vissjungande. Han gillade att sjunga, var med i en kör, spelade också gitarr.
Per-Arne trivdes och fann sig väl tillrätta bland goda vänner, hans humor passade så väl, hans filosofiska betraktelser gav upphov till livliga diskussioner, ibland häftiga, för att plötsligt avslutas med en dråplig kommentar. I detta hämtade han glädje och energi.
Han hade en dröm om att dansa i frack med hustru Berith i långklänning på Waldorf Astoria i New York. Där han nu är kan han förverkliga den drömmen! Vi saknar honom och önskar att vi kunnat vara med honom!
Han lever vidare med glädje i våra minnen som vi upplevt och skapat tillsammans genom åren!
Per-Arnes vänner från Röde Orm och vännerna från Bastukvällarna
Genom vännen Jan Sandlund