Nanna Irene Stoltz, Luleå, har avlidit i en ålder av 89 år.
Nanna föddes på Gyljen, Överkalix, som det sjätte barnet, och den första flickan, till Edvin och Sofia Helin den 1 februari 1930. Av någon anledning registrerades hennes födelse till den 31 januari, och så fick det bli.
Barnaskaran blev till slut tio, sju pojkar och tre flickor. Som den äldsta flickan fick Nanna tidigt ta ansvar, både för sina syskon och hushållssysslor. Mamma Sofia var ofta sjuk och ibland frånvarande på sjukhus under långa perioder. Pappa Edvin var smed och drev en verkstad och det var alltid liv och rörelse. Nanna hade läshuvud och ville gärna läsa vidare. Som flicka var det inte helt självklart, och familjen var stor. Men hon gav sig inte, och utbildade sig till lärare på seminariet i Haparanda.
När hon var i 20-årsåldern började hon sällskapa med John Stoltz, en av pojkarna i grannhuset. Han var sex år äldre och hade sedan länge spanat in henne. Efter lång och ihärdig uppvaktning gifte de sig 1954. 1956 var det dags för barn. Under våren växte magen, och promenaden från hemmet i Tallvik till skolan i Bränna blev tyngre och tyngre. I maj slutade hon jobba och på examensdagen den 9 juni föddes en flicka och den 11 juni föddes två till. Uppståndelsen var stor på Sjukstugan i Överkalix, det var en stor överraskning att det blev tre barn.
Mamma, för Nanna är vår mamma, var hemma med oss under det första året, med god hjälp av sin lillasyster och pappas syster. Efter ett år var hon självklart tillbaka på jobbet, och vi hade hembiträden under tiden hon var på jobbet. Vi frågade henne bara för något år sedan, om hon fick höra något om det ”olämpliga ” i att jobba samtidigt som hon hade tre småbarn, av de andra hemmafruarna i byn. Hon spände ögonen i oss och sa: ”Inte hade jag tid att lyssna på sådant. Jag behövde vara verksam i mitt yrke. Det räcker inte att bara vara mamma”.
Det var vår mamma. Hon gav oss bilar och dockor, lärde oss att flickor och pojkar kan göra samma saker, lärde oss att det är viktigt att ta ställning och att argumentera för det man tycker är rätt. Det var learning by doing, för att övertyga mamma gällde det att vara påläst och att kunna argumentera. Hon lärde oss att det är viktigt att tänka på andra, att omsorgen om andra är primär och att det är viktig att inte göra sig märkvärdig.
Mamma och pappa diskuterade alltid. Politik, religion, uppfostran, tv-program, väder. Allt. Alltid. Pappa var en jämställd pappa, med den tidens mått, något annat hade inte fungerat. Deras kärlek var alltid självklar. Pappa frågade varje dag; Älskar du mig? och mamma svarade alltid Äsch, och kärleken lyste i deras ögon. Deras diskussioner fortsatte livet igenom, tills pappa tystnade de sista två åren innan han dog 2013. Även om vi fanns, så kunde det självklart inte ersätta den tvåsamhet hon hade med pappa.
De sista tre åren har mamma bott på Ängsgårdens äldreboende. Där har hon följt personalen och inte heller där gett sig förrän hon har fått svar på sina funderingar. De har varit underbara, trots alla besparingar, och gett henne en så bra tid som det går när ålderdom tar de sista krafterna. En av dem sa; ”Ni måste vara väldigt stolta över er mamma”.
Ett av mammas barnbarn sade för flera år sedan. ” Mormor är min idol. Jag vill vara som henne.”
Vi är stolta över vår mamma. Vi kommer alltid att bära henne inom oss.