Lilian Svanberg, Luleå, har avlidit 92 år gammal.
Bondskan var hennes modersmål, så när Lilian kom till Råneå för att börja skolan i mitten av 30-talet fick hon lära sig ett nytt språk: svenska. Så beskrev hon den omvälvande flytten från Prästholm där hon föddes.
Som äldsta barnet fick Lilian tidigt ta ett stort ansvar över hem och småsyskon, vilket kanske bidrog till att göra henne till den hjälpsamma och omhändertagande person hon sedan förblev livet ut. Hon har beskrivit hur hon njöt av de korta ensamma stunder då hon fick chans att göra det hon älskade mest: läsa. En passion som kom att följa Lilian livet ut.
Redan som 16-åring, då kriget ännu pågick, satte sig Lilian på tåget till Stockholm för att utbilda sig till tandsköterska. Året därefter fick hon uppleva firandet av freden då konfettin regnade över Kungsgatan. När Lilian senare träffade sitt livs kärlek, Lars, började en ny fas i livet. Tillsammans med barnen Erik, Olle och Brita byggde de upp ett liv upp ett liv i huset på Östermalm i Luleå och den älskade sommarstugan i Mjöfjärden. Lilian gillade också att sporta – hon åkte skidor och sparkade på vintrarna och ledde under många år en gymnastikgrupp.
Då barnen blivit större växte en lust hos Lilian att skaffa sig en ny utbildning. Med en sällsynt målmedvetenhet och glädje tog hon sig an studierna, som inleddes på komvux och avslutades med en fil kand och examen som SYO-konsulent. Nu följde en tjugoårig period som lärare och yrkesvägledare på Bergsskolan, en tid som Lilian ofta beskrev som den kanske lyckligaste i hennes liv. Hon älskade sitt arbete – och var älskad tillbaka av elever och kolleger.
Efter pensioneringen ägnade sig Lilian och Lars åt att upptäcka världen och se barnbarnen växa upp. Lilian fick också mer tid att ägna sig åt sin favoritsysselsättning läsning och annan konst och kultur. Hon var stammis på Kulturens hus – det är inte många teaterpjäser, författarbesök och musikengagemang som Lilian missat de senaste 20 åren. Mycket uppskattade hon också umgänget på hembygdsföreningen och i olika litteraturcirklar.
Men fåfäng var hon in i det sista, fastän sängliggande och svårt sjuk. När läkare och sjuksköterskor skulle komma hem till henne för att berätta om den förestående palliativa vården, då skickades sonen Erik ut för att skaffa en ny pyjamas inför besöket. Och håret var självfallet nytvättat och nykammat där doktorn dök upp.
När Lilians liv närmade sig slutet, ville hon bara omge sig med sina barn, som fick chans att ta hand om henne i hemmet till hon fridfullt somnade in kvällen före julafton.