Världens bästa man, pappa, svärfar och morfar, Lennart Lundsten, har lämnat oss. Trots tyngden av hans bortgång är det med oändlig kärlek vi minns honom.
Lennart föddes i Stockholm och kom till Luleå som liten pojke. Luleå, staden vid vattnet, blev sedan basen för ett händelserikt och lyckligt liv. Hans mamma Ragnhild var ensamstående när han var liten och eftersom hon arbetade för att försörja dem, blev han van vid att ta hand om sig själv på olika sätt. Kanske började hans sociala färdigheter att utvecklas redan då, i Notviken, när han togs om hand av många vänliga vuxna i närområdet? När Ragnhild träffade Bertil Lundsten fick Lennart uppleva glädjen och tryggheten som spirar i en kärleksfull familj. Bertils kreativitet, till exempel oljemålande, byggande och fixande i sommarstugan i Bälinge satte spår. Det fanns ingenting Lennart inte kunde laga eller fixa, för visst fanns det lösningar på allt?
Dagen före nyårsafton 1967 blev avgörande för Lennarts hela liv. På Folkets hus i Luleå mötte han Eivor Henriksson - och som han alltid beskrev det själv så sade det ”klick”. När Lennart fått sin ingengörsexamen bildade paret familj och fick två döttrar, Ellinor och Åsa. Nu kunde Lennart ge sina egna barn det han inte själv fått under sina första år i livet; en fantastisk pappa. En pappa som alltid fanns där. Husgrunden på Porsöberget blev till hus med garage, gruset flickorna grävde i med hink och spade blev till gräsmattor och växtlighet. Altanen byggdes med glädje och en önskan om fina stunder utomhus. Stugan i Bälinge och Ragnhild och Bertils lägenhet i Bergviken var självklara och kära mötesplatser för den lite större familjen när Valborgseldarna brann, fruktsalladen stod på matsalsbordet varje Annandag jul eller när flickorna önskade sig en sandlåda.
Asea, som senare blev ABB, utgjorde navet i Lennarts arbetsliv. Där trivdes han med kollegor och arbetsuppgifter och var även fackligt engagerad. På fritiden spelade och tränade han barn och ungdomar i bordtennis. Han tog även på sig rollen som ordförande en tid, hans ordning och reda och passion för sporten var säkert en tillgång. Sammanlagt blev det oräkneliga timmar och bollar med underskruv för Gammelstads BTK och Luleå Pingis. Lennart spelade bordtennis med ett gäng entusiaster så länge han bara kunde. De möjliggjorde att han kunde fortsätta långt efter att han kunde räkna bollarna eller ta sig till sporthallen själv.
Lennarts engagemang lyste igenom i allt han gjorde. Hans idrottsintresse tog honom två gånger i veckan till ishallen Delfinen. Luleå Hockey var hans lag, i medgång och motgång, och han fick uppleva när de tog sig upp till elitserien samt vann SM-guld. På senare år sågs alla Luleås matcher från hemmets lugna vrå. Men det var aldrig lugnt när Lennart såg på sport. Det hejades och förfasades rejält, oavsett om det var tennis, skidor eller olympiska spel. På senare år återupptog han sitt ungdomsintresse för motorcyklar. Han köpte två, meckade i garaget, körde Majrundan och åkte ofta på turer med vänner. Även i sitt intresse för krigshistoria gick han all in och plöjde all litteratur han kom över. Han var också med i hemvärnet i 25 år och hade högvakten på sin meritlista. Lennart snickargladdes tillsammans med ett PRO-gäng varje vecka, tills den dagen då hans tillstånd inte riktigt gick att förena med riskerna kring maskinerna i slöjdlokalen.
Det finns inget ord stort nog för hur Lennart var som pappa och familjefar. Han var läste om barnen i Bullerbyn, slog upp det nya tältet på gräsmattan och köpte nya LP-skivor till vinylspelaren. Han lärde ut alla livskunskaper man tänkas kan, allt från slalompremiär på Ormberget till första körlektionerna på Delfinens parkering och i Rutvik. You name it. Lennart hade alltid en utflykt eller en resa planerad i rockärmen. Familjen var viktigast för honom och gjorde det mesta tillsammans. Kärleken till musiken, dansen och nya äventyr tog familjen Lundsten många mil med husvagn till olika platser, alltifrån natursköna Allsåklubben i norr till glasbruk och sommarland i Dalarna i söder. När döttrarna bosatte sig i Stockholm och Göteborg, och barnbarnen kom till världen, gick många flygresor dit. Där fanns det ju två till hus att hjälpa till med. Lennart var en morfar som genuint älskade att vara med sina barnbarn. Han gungade dem högt ”en gång till” , byggde lego, letade efter den försvunna diamanten och var motor till den uppblåsbara båten i vattnet.
Lennarts glädje och humor fanns med honom ända till slutet. Genom åren tyckte han mycket om att berätta roliga historier på olika tillställningar. När repertoaren var som störst hade han hundra stycken, inte alltid så barnvänliga, berättelser i minnet! De sista åren hade han allt svårare att få fram poängen, trots att den suttit i ryggraden i så många år.
Lennart var en nöjd man, pappa, svärfar och morfar ända till slutet. Han var en glädje för alla på Midskogen, där han var väldigt väl omhändertagen, sina sista två och ett halvt år. Trots att han inte kunde tala kommunicerade han på andra sätt och skrattade nog högst av alla när det spelades musik i det stora ljusa uppehållsrummet. Kanske var det just där inne som fröet till smeknamnet ”Norrbottens gladaste man” såddes för sista gången?
Eivor, Ellinor & Åsa med familjer, släkt och vänner