Vår älskade syster Karin Waara, född Taavoniku, gick bort 28 februari. Hon var yngst i en syskonskara om elva barn och blev den som först lämnade oss, endast 66 år gammal.
Karin var den mest allmänbildade av oss. Sina kunskaper visade hon när hon var med i en tävling 1967. 15000 elever från centralskolorna och folkhögskolorna i Norrbotten deltog i denna tävling för kalottvetare. Tävlingen sändes från radiohuset i Norrbotten. I tidningen kunde vi läsa att mellan farbröderna klämde sig lilla Karin endast 15 år gammal som knep andraplatsen. Det var stolta föräldrar och syskon som fick vara med om detta. Karin var också den mest idrottsintresserade av oss. Hon kunde namn på otroligt många idrottsutövare från olika grena. Hon var mycket aktiv som åskådare. Aktiv vid sidan om planen och mycket aktiv och deltagande i soffan framför tv-sändningar. Mest verbalt kan vi säga.
Vi kan alla lära oss och ta till oss allmänbildning. Vi kan alla lära oss och ta till oss händelser inom idrottens värld, men en sak som vi inte kan påverka nämnvärt är den person vi föds till. Karin hade egenskaper och personlighet som vi sett hos våra föräldrar. Hon var en social person, en av egenskaperna som fanns hos far. Hon kunde inleda och föra samtal med personer hon kom i kontakt med. Att ha begåvats med detta är en ynnest. Hon var en lugn, försiktig och hänsynstagande person. Valde hellre att ta ett steg tillbaka i stället för strid. Klagade aldrig. En kopia av mor i detta.
Karin var omtänksam. Gav goda råd även till de äldsta syskonen. Även när hon var i Umeå på behandling i januari och träffade en dietist, ville hon få en extra broschyr för att ge till en syster. Även i den svåra situation hon befann sig i tänkte hon på andra. Hon tänkte minst på sig själv. Ödmjuk inför alla möten med olika personer och främst de som mest behövde det. En systerson som gärna åkte till Karin när han behövde miljöombyte. Till ett som präglat av harmoni. Hon pratade aldrig nedlåtande om någon utan såg personen som den var. Hon var en syster som vi hade stor tillit till.
Släkten, framförallt syskonen, värnade hon mycket om och såg till att ha kontakt med dem. Vill bara nämna de återkommande besöken till hemgården i Juoksengi, där hon tillbringade ett par nätter då och då. En morbror som bodde på ett äldreboende glömde hon inte. Hon gjorde besök och hade alltid en liten present med sig. Det var viktigt för henne.
Karin hann uppleva att barnen fått en bra start i livet. Hon fick tre barnbarn som hon pratade mycket om. Återigen sakligt, överdrifter och skryt passade inte henne. Hon har med värme och stolthet i rösten berättat om när flickorna, två av barnbarnen, hand i hand gått till skolan förbi hennes hus. En glädje som inte kunde misstolkas. Otaliga är de besök flickorna gjort efter skoldagen för att bli bjudna på fika. Omtanke och engagemang om familjen hade högsta prioritet.
Hur stor saknaden är kommer att bli olika för olika personer. Den kan egentligen inte mätas eller värderas men viktigt är ändå att beröra den.
Saknaden kommer att vara stor för syster Kerstin. De har månat om och stöttat varandra under 20-talet år. Ett starkt och ömsesidigt utbyte av omtanke och hjälp har präglat deras gemensak. För näst yngsta syster Tora kommer tomrummet och saknade efter Karin vara stor. De har varit som tvillingsystrar. De dagliga telefonsamtalen blev glesare och glesare och den sista tiden fanns inte orken hos Karin att behålla kontakten. Syster Margareta med maken Kurt som otaliga somrar tillbringat veckor tillsammans med Karin i sommarstugan i Nivaranta Juoksengi.
Vi kommer alla att sakna Karin och minnas henne med värme som den fantastiska lillasyster hon var.