Bernhard Hedlin, Vittangi, har som tidigare meddelats avlidit i en ålder av nära 91 år. Närmast anhöriga är barnen Eva, Ulla, Johan och Bengt med familjer.
Bernhard föddes i Dokkas men växte upp i Vittangi dit familjen flyttade 1934. Han ingick i en stor syskonskara och en mycket naturintresserad familj där barnen uppmuntrades till utbildning. Att komma i väg till kurser och skolor var inte lätt, alla utbildningsinstitutioner fanns på långt avstånd och kommunikationerna var dåliga; det lyckades trots allt för familjens alla barn. Ett lantbruk med djur och skog, pappa Johans fädernegård, som han skötte vid sidan av sin yrkesverksamhet var förutsättningen för att livet skulle klaras. Där behövdes alla barnens krafter.
Bernhard har berättat hur han redan som 14-åring fick spänna hästen för timmerkälken och hämta kastved i skogen vintertid. Det var ett hårt arbete i sträng kyla, det kunde vara -40 grader kallt! Bernhard tog ett stort ansvar för familjens hästar. Skötsel och arbete med dem liksom mycket annat arbete på gården fick han lära sig av sin farfar. Sommarlovet fick till stor del ägnas åt höbärgning och andra nödvändiga sysslor i barndomshemmet. Sommardagarna på ängarna var dock inte bara arbete, på matrasten fanns lite tid att titta på växterna. På blommorna och gräsen, och tack vare de äldre brödernas intresse slå upp dem så att man fick rätt namn på dem i Ursings ”Svenska växter” som låg i ett hörn i ladan!
Den kunskapen kom väl till pass för Bernhard senare i livet. Han, liksom två äldre bröder, kom att gå i sin pappas fotspår och välja ett skogligt yrke. Efter genomgången folkhögskola utbildade han sig till kronojägare vid Älvsbyns och Färna Skogsskola 1956–1958. Han fick sin första tjänst vid Domänverket med placering i Vittangi där barnen föddes. Nästa anhalt blev Nilivaara och därefter Gällivare, där han blev kvar till pensioneringen 1995.
Under Bernhards yrkesverksamma år skedde en stor förändring i skogsbruket. I början av yrkeslivet var det hand- och hästkraft som gällde i skogsarbetet. Det hände att man fick ta sig fram till fots och på skidor långa vägar, det var tungt, även om Bernhard slapp sådana strapatser som pappa Johan, som ibland fick tolka efter ren vid sina tjänsteförrättningar! Den stora omställningen av skogsnäringen till automatisering och maskindrift krävde återkommande fortbildningar, något som Bernhard ägnade sig åt med stort intresse. Han hade valt rätt bana, yrket betydde vid sidan av familjen allt för honom. Han var en tjänsteman av den gamla stammen genom sin plikttrogenhet och kunnighet.
Efter pensioneringen flyttade Bernhard till Vittangi, där han tidigt i livet hade funnit sin stora kärlek Lisa. Där fick de många goda år tillsammans innan Lisa avled hösten 2012 och lämnade Bernhard och oss alla i djup sorg och saknad. Bernhard var händig och praktisk, egenskaper som han hade stor nytta av när han ägnade sig åt vården av den egna skogen och skogskojorna i Airikurkkio och Mettäjoki. Älgjakten tillsammans med sonen Johan och jaktlaget var viktig. Bernhard var också en läsande människa ända till slutet. Han fortsatte läsa facklitteratur, främst på sitt eget område, men läste också gärna historia, biografier, populärvetenskap; dagstidningen fick inte försummas. Det var viktigt att hänga med i samhällsutvecklingen och -debatten
I Vittangi engagerade han sig i hembygdsföreningen, bl a som styrelseledamot och vice ordförande, och kom att samarbeta nära med kusinen Olle Ranner, som avled bara en vecka efter Bernhard. Kusinerna begravdes dagarna efter varandra i Vittangi kyrka. Bernhard kände nog att han levt sitt liv färdigt. Vid firandet av 90-årsdagen sommaren 2018, när Tornedalen stod i sin vackraste blomning, gladdes han åt att ännu i hög ålder få vara med i livet vid god vigör, men sade med glimten i ögat: ”snart, kanske vid 92, kan det vara nog”!
När Bernhard nu lämnat oss är saknaden stor. Samtidigt tacksamheten över att han bokstavligen fick lämna livet mitt i steget – på väg in genom ytterdörren föll han ihop efter att ha avslutat dagen med en tur till Torneälvens strand för att se på en svanflock som återvänt till sitt sommarviste.
Vi sörjer honom djupt.
Systrarna Anna, Elsa, Märta, Margaretha och Karin