Åke Aasa, son till Milja och Uno Aasa, var uppvuxen på Aasaniemi i Jouksengi tillsammans med sina tre syskon. Hans band till Tornedalen var alltid starka och han beskrev sina uppväxtår vid älven och somrarna på fäboden som harmoniska. Där upplevde han också dramatiska händelser när han som sexåring såg när tyska armen tände eld på hus efter hus på den finska sidan. Det var en händelse som han bar med sig hela livet.
Efter yrkesskolan i Övertorneå fick han sitt första jobb som snickare i Västerbottens inland. 1956 byggde han Pajala järnhandel tillsammans med bland andra sin far Uno.
Åke jobbade ett tag som snickare på Atlas Copco där han inte trivdes, utan flyttade till Stockholm 1958. Där, 1960, träffade han sin första fru, Inger, och fick barnen Tony, Kenneth samt Jonas och bodde på olika platser som Ormen långe i Huddinge samt i villor i Tullinge och Huddinge.
Åke var en skicklig och mycket anlitad yrkesman. Hans normala klädsel var snickaroverallen utom när han var uppklädd i kostym. Något mellanting existerade inte. Vår första gemensamma resa till Stockholm blev som en odyssé där han pekade ut alla byggnader som han varit med och byggt.
Återkomsten till Norrbotten är också snickarrelaterad. Åke blev anlitad av Thore Skogman att göra en inredning av torrfura i dennes villa i Danderyd. Resultat blev omtalat och en Kopparnäsbo ville att Åke skulle göra något liknande åt honom. Med på resan 1976 följde hans fru som kände att här ville hon bo. Då de fick veta att hundpensionatet i Kopparnäs var till salu, slog de till. Fort gick det, inom tre veckor var ”hundpanget” köpt och villan i Tullinge såld. Hundpensionatet drev de i fyra år och flyttade sedan till Norrfjärden.
Efter skilsmässan flyttade Åke med sonen Jonas till Pajala 1983. Där blev han, mer eller mindre, ”hustomte” på Pajala Wärdshus som drevs av hans bror Thorsten och svägerska Margit. Där gjorde han många renoveringar, men jobbade också som vakt under discokvällarna.
En annan röd tråd i Åkes liv var hundar och sedermera även katter. Det var inte många år i hans liv där han inte hade minst en men oftast fler hundar i hemmet. Han refererade ofta till sig själv som ”husse” och det blev hans smeknamn, speciellt i Pajala bland släkt och de unga vuxna som han lärde känna som vakt på ”Wärsan”.
Vi träffades hösten 1986 när han bytte fönster i min lägenhet. Hösten 1987 flyttade Åke och Jonas in hos mig och min son David och i augusti 1988 gifte vi oss i Stockholms rådhus.
2005 flyttade vi till Rosvik.Här blev barnbarnen Åkes stora engagemang. Han följde dem nära på deras fotbolls- och ishockeyträningar och tidvis hade vi ett mindre ”fritids” på Vallavägen.
Allt var frid och fröjd tills de första symptomen visade sig, till en början i lugn takt. Men under det senaste året blev försämringarna allt fler och mer påfrestande och till slut sa hans hjärta stopp.
Saknaden är stor. Åke efterlämnar (inklusive bonusbarn) mig, fyra barn, tolv barnbarn och två barnbarnsbarn.