Det gör ont att göra bort sig. Jag märkte det häromdagen när jag råkade hälsa på fel person. Personen i fråga gör som personer som får en felhälsning riktad mot sig alltid gör, det vill säga svarade “hej” tillbaka med en förvånad ton och min. Fniss. Sedan tystnad. Pinsam tystnad. Smärtsam tystnad. Jag hade gjort bort mig, förvisso på ett rätt harmlöst sätt men ändå, jag var bortgjord.
Vi människor gillar inte att göra bort oss. Halkar vi, ramlar av cykeln eller slår i huvudet offentligt så blir vi stålmän för ett tag. Det är som om kroppen slår på en försvarsmekanism.
“Visst, det här gjorde fruktansvärt ont men låtsas inte om det, då kanske du kommer undan den värsta förnedringen. Klant.”. När vi sedan går runt hörnet ramlar vi ihop i en hög av brutna ben, ömmande skallar, skrapsår och svordomar.
Men det är inte den fysiska smärtan som är värst, det är att du blivit ett litet vardagsnöje för dina medmänniskor som smärtar mest. De skrattar åt dig.
En gång hade jag förmånen att sitta på ett ställe där två personer inom en minut gick rakt in i en glasvägg i tron att det inte fanns någon vägg alls.
Det var underbart. Jag trodde inte mina ögon. Som jag njöt av deras smärta och bortgjordhet. Det är väl det som är problemet, i stället för att känna medlidande när någon gör bort sig så ser vi det som ett nöje.
Ta bara programmet Americas funniest home videos, AFV, som exempel. Ett utskällt och hånat program i många kretsar. Själv älskar jag det. Vanliga människor som knasar till det är underbart.
En bekant har berättat en historia om en vän som bara skulle springa in på en affär och göra ett ärende för att sedan återvända till maken som väntade i bilen. Väl tillbaka hoppade personen in i bilen och valde då att, i själva sittningsfasen, släppa en rejäl och ljudlig brakare. När hon sedan stängt dörren, sjunkit ner i stolen, och tittat upp så sitter inte maken där utan en helt annan man.
Hon hade hoppat in i fel bil.
Utan att säga ett ord hoppar hon ut igen och lämnar den stackars okände bilägaren med en hel del frågor. Och dålig lukt.
Tänk att få bevittna den scenen live. Jag hade aldrig slutat skratta.
Men det finns situationer när man gör bort sig som gör ont i samvetet också.
“Jag vill inte ha några torra jävla kubbar. Vem faa-aan bjuder på kubbar som avskedsfika”.
Halvskrek jag på redaktionen för något år sedan, samtidigt som en kollega förtvivlat försökte tysta mig.
Jo, det gör självklart praktikanten som sitter vid skrivbordet några meter bort. Som låtsas att hon inte hör men som visst hör. Som dagen till ära bemödat sig att göra egna kubbar och ta med sig och får detta som tack.
Då skrattar man inte längre.
Värsta exemplet står en vän för.
Han fastnade bakom en bil som körde riktigt långsamt. Irrationen stegrades mot den överdrivet långsamma bilföraren.
När han väl körde förbi så riktades det en knuten näve med långfingret i ensamt majestät mot den långsamma föraren, uppbackad av en aggressiv tutning. Det är möjligt att han hade fått ett långfinger tillbaka om det inte var för att det var omöjligt.
Föraren saknade nämligen armar.
Men föraren hade, tyvärr, möjligheten att snegla till vänster för att möta denna av frustration och ilska uppkomna situation.
Man kan ana att det där och då, och kanske för alltid, smärtade i båda parter.
Herregud, det gör ont i mig själv bara jag tänker på det.
Då är ett hej för mycket inte hela världen.