Vi är redan mitt i sommaren och för en stund skulle vi vilja stanna tiden och låta den skönhet som finns runt oss vara längre trots att häggen blommat klart och denna sommars enorma flora av maskrosor gjort sitt. Tulpaner och påskliljor har tjänat oss färdigt med all sin tjusning. Men nu är ängarna istället fyllda av smörblommor, midsommarblomster, smörbollar och den vackra blåklockan syns nu i de torra dikeskanterna.
Vi är på väg mot Svartöstaden. En stad i staden som denna del av Luleå kallats. Vår önskan att kunna stoppa tiden en stund är uppfylld här och var i denna del av Luleå. En blandning mellan den mer moderna bebyggelsen och det som är äldre och har många års kulturhistoria bevarad i husväggarna gör Svartöstaden speciell.
Jag tror vi behöver dom här bostadsområdena med sin speciella prägel. Inte bara och i första hand som nostalgiska kulturvärden utan som bostäder där de boendena valt en standard som medger utrymme med mer mångfald i livet än vad de kostsamma renoveringarna ofta innebär. Kanske är och ska Svartöstaden med sin charm och harmoni vara den där ständiga påminnelsen om att vi kanske skulle ha sparat lite mer och rivit lite mindre i städerna.
Nere vid vattnet kan det vara en dansbana som nu för en tynande tillvaro? Kanske finns det dem som har minnen från den tid då denna skapelse hade sina glansdagar vid Svartöstadens strand.
Men i väntan på det, dansar vi vidare till tonerna av Åke Grönberg när han sjunger Den gamla dansbanan "Om hjärtat blir man så drömfylld och vek. Och toner ljuda i högsommarnatten och lockar sinnet till kärlek och smek. Ja, det var i ungdomens lyckliga dar".