Det här fjällandskapet var tidigare ett sorts centrum och en plats att samlas och inte skiljas av en osynlig gräns.
Skärrim är ett imponerande fjäll 1 245 meter över havet precis vid gränsen mot Norge. På dess sydsida finns en dalgång där Silvervägen bryter fram. Det är ett område som visar på långvarig närvaro med härdar, Stallotomter, förvaringsgropar och andra lämningar om tidigare liv.
Arkeologiska undersökningar som utförts av Silvermuseet har visat att tomterna är rester av kåtor i bågstångskonstruktion, byggda på en stomme av fjällbjörk och täckta med björknäver, kanske även torv.
– Den här typen av boplats dyker upp ungefär på 800-talet och finns i bruk i trehundra år. De är kopplade till tamrenskötseln. Där det historiska källmaterialet försvinner ur sikte tar arkeologin vid, berättade arkeologen Ingela Bergman.
"Det här med stallotomter är något väldigt intressant för mig, säger arkeologen Ingela Bergman.
Silvermuseets nya skyltgrupper har information på tre språk; svenska, engelska och pitesamiska. Kerstin Lundin-Segerlund, länsantikvarie, som rest från Luleå över dagen för att delta i invigningen tillsammans med arkeolog Nina Granholm tyckte att det var spännande.
– Museet har levandegjort forskningsresultat för allmänheten på ett kvalificerat sätt, säger hon.
Länsantikvarie Kerstin Lundin-Segerlund och arkeolog Nina Granholm, Luleå, tyckte att det var en spännande dag.
Inger Fjällås, Semisjaur-Njarg sameby, har området som sina hemmamarker och tänkte inte minst på sin pappa Johan Bengtsson som hon kunde se framför sig i renhagen nära stallotomterna. Hon har anlitats för översättning av texter till pitesamiska på skyltarna.
– Det är fint att skyltarna placerats en bit ifrån så att lämningarna får vara ifred.
Inger Fjällås, Semisjaur-Njarg sameby, har området som sina hemmamarker och tänkte inte minst på sin pappa Johan Bengtsson som hon kunde se framför sig i renhagen nära Stallotomterna.
Uttrycket stallo myntades i början av 1900-talet när samer pekade på dessa märkliga lämningar, som då även kallades ”stalograf ”eller ”jehnagrafvar”. Begreppet stallo lever i de sägner som finns i hela det samiska området. Stallo är i dessa ofta stor, stark och dum. De flesta berättelserna handlar om att han tillfångatar samer för att äta upp dem, inte minst små barn, men samerna lyckas med list lura sig fria. Att det inte rörde sig om gravar eller platser från något ”stallofolk” blev tidigt klart, men själva ordet stallo har levt kvar.
De fyrtiotal personer i publiken som sökt sig till Skärrim var intresserade att få veta mer om området.
Under visningen berättade Ingela Bergman om olika tolkningar av stallotomterna, men var tydlig med att de speciella runda platserna, som arkeologiskt beskrivs som tomter, är just samiska lämningar.
– Vid tiden för dessa boplatser övergår renen från vild till egendom. Man började producera överskott för avsalu, sa hon och pekade på att omvärlden låg nära. Det här var ingen isolerad plats.Vid den norska kusten fanns starka ekonomiska samhällen. Man avyttrade även varor till andra länder som England, säger hon.
Visningen avslutades med att Anders Erling Fjällås, Semisjaur-Njarg sameby, berättade om dagens renskötsel. Alla deltagare bjöds på kaffe och laxrulle med mjukt tunnbröd bakat i Jutis.
"Vi vill visa att människan är en del av landskapet", säger museiassistent Gry Sivertsen från Silvermuseet.