Stadsgrundningarna var en följd av statsmakternas långa strävan att styra all handel till platser där den kunde övervakas och beskattas. De var också en del i uppbyggnaden av den svenska stormakten.
Sedan gammalt var det birkarlar och landsköpmän som köpte upp det som samerna och bönderna hade att sälja, framför allt produkter från rennäringen, fisk, hudar och viltskinn. I utbyte levererade köpmännen de förnödenheter samerna och bönderna behövde, som salt, järn, tyger och hampa.
Birkarlarna och landsköpmännen, som oftast var storbönder, bedrev i sin tur handel med köpmän söderifrån, främst från Stockholm. Systemet medförde en varuförsörjning till de vidsträckta områdena i norr, men då detta så kallade landsköp inte kunde kontrolleras och därmed inte heller beskattas, sågs det med oblida ögon av statsmakterna. Principen att all handel skulle bedrivas i städerna och av borgare, medan bönderna skulle driva jordbruk inskärptes allt mer.
Landsköpmännen var länge ovilliga att lämna den trygga tillvaron de hade på sina hemman för ett osäkert liv som stadsbor. De protesterade därför ihärdigt mot alla förslag att grunda städer. Till sist blev dock de som ville fortsätta bedriva handel och sjöfart tvungna att flytta in till någon av de befintliga städerna eller att grunda nya.
Den 12 juni 1620 hade därför representanter för Umeå, Piteå, Luleå och Torneå socknars birkarlar och landsköpmän samlats i Stockholm med skrivelser där de begärde att få privilegier för var sin stad. Gustav II Adolf var dock borta på friarresa i Tyskland, varför ombuden fick överlämna sina skrivelser och åka hem igen.
De fick tillåtelse att tillsammans med de andra birkarlarna, landsköpmännen och hantverkarna utse borgmästare, råd och andra stadsämbetsmän. Dessutom skulle de förbereda stadsbyggandet. Det fanns då två förslag på var Luleå stad skulle byggas, antingen vid sockenkyrkan (nuvarande Gammelstad) eller vid Lulsundet (nuvarande Lulsundskanalen). Privilegier för städerna skulle ordnas när kungen kom tillbaka.
Luleborna enades om att bygga staden vid sockenkyrkan, trots att farleden dit var grund. Fördelarna var att befolkningen regelbundet samlades där för kyrkbesök, marknader och ting. Där hade även många av de blivande stadsborna kyrkstugor som kunde tjäna som en första bostad. De blivande borgarna i staden hade nämligen inte en tanke på att överge sina hemman i byarna, åtminstone inte den närmaste tiden. De tänkte skriva sig i staden och vistas där när handeln så fordrade, men i övrigt förlita sig på den trygga försörjning de hade som bönder.
En placering vid sockencentrum valdes därför istället för en plats med bättre förutsättningar för sjöfarten, i detta fall Lulsundet. Hamnförhållandena skulle senare få större betydelse och medföra att staden redan efter 30 år måste flyttas närmare havet.
Den 12 maj 1621 utfärdade Gustav II Adolf stadsprivilegier för Piteå och Torneå. Ombud från dessa städer var då i Stockholm. Luleås ombud kom däremot inte iväg mot Stockholm förrän i juni. Den 11 juni 1621 skrev luleborna till rikskanslern Axel Oxenstierna att de sänt förre hövitsmannen Peder Clemetsson i Alvik att begära Kungl. Maj:ts privilegier för staden. De uppgav att ombuden för Piteå och Torneå hade rest till Stockholm utan deras vetskap. Luleborna hade trott att de skulle följas åt.
De anhöll om att få liknande stadsprivilegier som Torneå och Piteå, vilka fått ensamrätt på handeln inom vidsträckta områden. Tyvärr återstod därefter inte så mycket för Luleå, och dessutom var Luleå lappmark utarrenderad till borgmästaren Evert Eriksson i Piteå! Luleborna beskrev hur ”instängda” de var av Piteå och Torneå, och menade att utan lappmarken var det ”alldeles ute” med dem.
Privilegiebrevet för Luleå stad utfärdades den 12 juli 1621. Av den första punkten framgår att staden skulle byggas på den plats vid kyrkan som doktor Olof Bure hade utstakat. Bure var egentligen kungens livläkare men kunnig inom många områden och gavs därför även andra uppdrag.
Staden skulle heta ”Lula” och fick i sitt stadssigill två nycklar, den ena vänd uppåt och den andra nedåt. Till utrymme, betesmark och fiske tilldelades staden en del av prästbordets ägor, alltså de som egentligen var avsatta för prästerskapets försörjning. Dessutom erhöll Luleå stad kronofisket vid Laxholmen (Edeforsen i Lule älv).
Staden fick rätt att handla med allmogen i Luleå socken, men även i Kalix socken tillsammans med Torneå stad, trots att den senare staden två månader tidigare fått ensamrätt på handeln där. Luleå stad tilldelades även rätt till handel i Luleå lappmark, men inte förrän arrendatorns tid var över.
Stadens andel av prästbordet specificerades inte vilket medförde mångåriga tvister mellan staden och kyrkoherdarna. Luleå stads inledande utveckling hämmades därigenom betydligt.
Från Umeå kom inget ombud iväg under 1621. Umeå stad fick tillfälliga privilegier den 22 juni 1622. Slutliga privilegier fick staden inte förrän 1646.